Svensk lapphund Kristallens Lihkku informerar om FORTSÄTTNINGSSIGNAL vid klickerträning

Hundträning - Introduktion Klickerträning Unik fortsättningssignal Målträning - "Target Training" Ljudsignaler och kommandon Ljudvänliga kommandon och signalord Akustisk signalträning Långlineträning Operant träning Målbildsträning Tellington TTouch-beröringar Bra ledarskap Bestämmelserna för hundutställning

FORTSÄTTNINGSSIGNAL Klick-ljudet är en slutmarkör. Klickljudet innebär slut-på-arbetsuppgiften Hur får vi hunden att hålla igång med uppgiften? Klick-ljudet är en slutsignal. (Se Klickerträning). För enklare beteenden innebär det här inget problem. Vi säger SITT och hunden sitter. När hunden suttit slå länge som vi önskar, klickar vi och ger godis. Uppdraget är slutfört. Men ofta vill vi när vi tränar beteenden (arbetsuppgifter för hunden), meddela hunden att allt som den gör är bra, dvs vi vill sända en OKEJ-signal (vi klickertränare klickar med klickern), men vi vill inte att hunden skall sluta jobba. Vi vill att den skall FORTSÄTTA ända tills beteendet är slut (uppgiften är slutförd). Vi behöver alltså en fortsättningssignal. Hundpsykologer kallar denna signal för "informationsförstärkare" eller "instruktionsförstärkare", och den används för att förstärka vad som är pågående, dock utan att vara slutsignal. Huvudregeln i klickerträning är "Click-and-Treat" (i amerikansk litteratur för det mesta angett som C/T som innebär klicka-och-ge godis). Vi knäpper en bild Klickern bör användas som vore den ett slags fotoapparat (kamera). Föreställ Dig att Du knäpper "en stillbild" av hundens beteende "här och nu", och liksom "fryser skeendet".

Klickljudet - en slutsignal Exempel: hunden går i utställningsringen med vägvinnande steg, med perfekt framåtdriv, utmärkta parallella benrörelser, och visar sig på bästa sätt. Om vi klickar för detta detta (ungefär som att vi tar en stillbild av detta utmärkta beteende som vi ser), så har vi tyvärr också sänt en slutsignal. Detta innebär att hunden stoppar, medan vi i själva verket ville att den skulle fortsätta. En unik fortsättningssignal Vi behöver en signal om säger "håll igång, fortsätt med det här, det är jättebra... snart kommer det en OKEJ-signal (klick och godis). Fortsätt och jobba på!" Vi behöver alltså en särskild signal som förstärker det pågående beteendet. Fortsättningssignalen måste i likhet med OKEJ-signalen vara UNIK. Den måste skilja sig totalt från det vanliga klick-ljudet. Signalen bör helst inte vara ett ord som kommer ur hundförarens mun, eftersom ett sådant först måste behandlas av hundens storhjärna. Med andra ord, så måste hunden utnyttja ett slags "intellektuell process" för att först ta till sig signalordet, medan däremot en unik signal som t ex ett klick- ljud, en vissling från en visselpipa går direkt in i amygdalis i hjärnan som är upplevelsedelen i lillhjärnan. Amygdalis? Amygdalis är en del av det s.k limbiska systemet som utvecklingsmässigt är en mycket gammal del av hjärnan.Till limbiska systemet är knutna primitiva funktioner som har att göra med känslor och affekter (raseri, skräck, sexuellt beteende, födointag etc). Det är den del i varje däggdjurs hjärna som gör att ett djur eller människa t ex rycker till vid ett högt ljud, snabbt tar till flykten vid fara utan att tänka... Så vad det hela handlar om är neurologiska direktsignaler. Skippa storhjärnan! Problemet med signalord (kommandon) är inte bara att de måste genomgå en intellektuell process i storhjärnan, vilket innebär en onödig fördröjning. I all träning vill vi ju att stimulus (signalen) och respons (beeendet) skall ligga så nära varandra som möjligt tidsmässigt. Ett ord som kommer ur tränarens mun är också färgat av tränarens sinnesstämning och är i själva verket ett knippe flera signaler. Det är att föredra att hunden inte behöver sortera ut den relevanta signalen ur ett signalknippe, och ingen kan uttala ett ord exakt likadant varje gång. Visselsignal? En busvissling (för den som behärskar den konsten) är ganska nära en unik signal, och många hundägare busvisslar när de t ex vill kalla på hunden. Men en unik signal OKEJ-signal eller FORSÄTTNINGSIGNAL får aldrig användas för inkallning, då fördärvas effekten. Tillbaka till Lihkkus huvudsida

Visselpipa? Ja, en visselpipa är bättre. Om man använder en sådan, så anses morsesignalen dit-dah-dit (.-.) med en varaktighet av ca 3/4 sekund vara idealisk eftersom den skiljer sig markant från andra signaler som normalt används. Signalen dit-dah-dit (.-.) skiljer sig markant från standardsignalen dit-dit (två korta) som betyder "Kom tillbaka".. Korta signaler har en eggande effekt på alla däggdjur. Se Ljudsignaler och kommandon I utställningsringen kan vi av naturliga skäl inte heller använda klicker eller visselpipa. Vi måste alltså välja en diskret signal. Jag har inget bra förslag till signal. Själv använder jag nonsensordet "cha-cha-CHAAA" som en fortsättningssignal. Visserligen är det en signal som kommer ur min mun (verbal signal), men ljudmässigt ligger den ändå mycket nära en idealisk tonsignal, ty detta ord innehåller tje-ljud som har hög tonhöjd och är mycket hundöronvänligt, även när det uttalas mycket tyst. Rytmen är som morsesignalen dit-dit-DAH (..-) alltså eggande signaler (..) och sedan en lugnande signal (-). Långa signaler har lugnande inverkan på alla djur och människor. Hur tränar man in fortsättningssignalen? Klickerexperter säger: Använd fortsättningssignalen för alla de fortsättningsuppgifter som hunden redan känner till. Strax innan hunden slutfört uppgiften sänder Du fortsättningssignalen och sedan väntar Du en aning och klickar och ger godis. Sedan kan Du successivt förlänga tiden något från och med att Du gett fortsättningssignalen och fram till dess att Du klickar och ger godis Hunden kommer nämigen själv att upptäcka att fortsättningssignalen faktiskt innebär att det är klick-och-godis på gång något längre fram i tiden. Belöningen kommer, men inte exakt just nu, lär sig hunden. När hunden hör fortsättningssignalen kommer den själv att omvandla den till information. Eftersom signalen blir till information, verklig och användbar information, så kommer den att bli en förstärkare i sig själv. Använd fortsättningssignalen (informationsförstärkaren) under en aktivitet som är pågående, och använd den för att t ex förstärka detaljer i beteenden såsom vägvinnande rörelse, hålla fast en apport i munnen, fotplacering, återupptagning av ett spår etc. I polishundsträning i USA använder många tränare en fortsättningssignal, t ex i spårarbete. Tränaren vet var spåret är lagt, men det vet ju inte hunden. Låt säga att hunden missat en spårövergång och blivit lite förvirrad. Tränaren iakttar och avvaktar. Exakt i det ögonblick då hunden visar tecken på att ha fångat upp doften igen, eller åtminstone är på väg åt rätt håll, så ger tränaren den speciella fortsättningssignalen som hunden tolkar som "Aha, jag gissade rätt och nu är jag på rätt spår igen...". Vissa tränare håller klickern i handen så att ljudet dämpas, trycker in klickerknappen och håller den intryckt för att sedan släppa upp den igen. Därmed skapas ett klickljud av en helt annan karaktär än det normala distinkta klickljudet. Själv vill jag inte göra så. Andra tränare smackar med tungan så att det låter "klock-klock" (inte alls så tokigt i brist på klicker). Andra tränare återigen suger in luft mellan putande läppar, vilket skapar ett överljud som är mycket bra hörbart för hunden. Frågan är om ljudet då blir tillräckligt unikt varje gång man frambringar det?

Styrsignal för delfiner Inom USA-marinen tränas delfiner att simma iväg långt bort mot ett mål för att där söka minor och markera dessas position, utan att utlösa dem, eller utföra någon annan uppgift. Sedan skall de simma tillbaka till moderfarkosten. Delfinerna förses med en liten sele som har en högtalare som avger en svag ljudsignal i det höga frekvensläget som är särskilt öronvänligt för en delfin. Signalen sänds hela tiden. Om delfinen kommer ur kurs, så upphör ljudsignalen, och delfinen försöker då återta den korrekta kursen. När ljudet kommer tillbaka igen, vet delfinen att den är på rätt kurs. Så är den tränad och så styrs den mot sitt mål. Vattna inte ur specialsignalens magi Man måste vara mycket restriktiv med fortsättningssignalen, och använda den ytterst sällan, ty annars försvagar man dess betydelse. Om man använder signalen för mycket, så kan hunden få för sig att den gör fel, när signalen sedan uteblir. Själv använder jag fortsättningssignalen endast för ringträning samt i själva utställningsringen som en uppmaning att jobba på och hålla tempot. För mycket godis kan förstöra träningen För alla former av förstärkare gäller att alltför frekventa repetitioner försvagar effekten. Det klassiska exemplet på detta är när hundägare tjatar ett kommandoord som t ex HIT. Att göra som många utställare gör, hela tiden mata hunden med godis som ett slags godisautomat brukar leda till att godiset i sig blir en informationsförstärkare. Om man sedan slutar att ge godis, så tror hunden att jobbet är slutfört. Hunden blir godisberoende, måste ha godis för att jobba vidare. Därför är det bättre att klickerträna hunden. Men märk väl, att efter varje klick måste Du ge godis, annars förstörs hela klickerträningen. Men när ett beteende är inövat behöver Du inte klicka och ge godis och SKALL INTE heller göra det, ty då vattnar Du ur klickerns magi. Du kan senare överföra klickerljudets magi till en target stick (målpinne). (Se Målträning - "Target Training", och styra hunden med målpinnen UTAN att ge godis varje gång. Du kan sedan övergå till att belöna hunden varannan gång, var tredje gång, var femte gång, lite då och då, när hunden minst anar det för att i bland plötsligt ge hunden en hel jack-pot med en massa godisbitar. Du håller alltså hundens intresse vid liv. Hunden inser att gör den ett bra jobb, så kan det resultera i en mycket fin utdelning. Du håller hundens tävlingsinstinkt (lotterikänsla) vid liv. Andra pågående aktiviteter, där en fortsättningssignal kan vara till nytta är t ex vid apportering. Klicker inte något nytt modernt påfund Faktum är att redan vid tiden före första världskriget tränade engelska militärer hundar med klickljud. Cirkustränare har instinktivt förstått de här sakerna långt innan Pavlov gjorde sina experiment med hundar som dreglade när de hörde matklockan ringa och som hade blivit betingade på det ljudet, och långt innan Skinner och Thorndyke forskade på det här området. Skillnaden är att idag har den neurologiska och psykologiska forskningen nått så långt att vi lättare kan förstå VARFÖR de här träningsmetoderna fungerar och hur de bör tillämpas.