|
|---|
|
|
|
Hundträning - Introduktion
KlickerträningMålträning - "Target Training" Ljudvänliga kommandon och signalord Doggie-Zen för hundens självkontroll
Valpfostran |
Som hundförare riskerar man tyvärr alltid att medvetet eller omedvetet styra hunden med kopplet, vilket försämrar inlärningen av avståndslydnad. Därför är "hands free training", så effektiv, dvs träning där du inte håller i kopplet.
Om du går in för långlinemetoden; måste du använda den konsekvent, varje dag ända tills hunden blivit så gott som 100 % pålitlig. Endast vid lek med andra hundar tas lina och sele bort. Linan ska normalt släpa fritt i marken. Den bör alltså inte användas som ett förlängt koppel eftersom detta fördärvar hela idén med den här träningen. Inga händer på linan! (Ja, även ägaren måste tränas!) Linan måste vara kopplad till en s.k. lättsele - ej till hundhalsband - för att unvika skador (whiplash) i hundens nacke. Vi rekommenderar en mjuk smidig spårsele. Kanske har www.glanna.com en lämplig sele. Själva har vi använt Alac från ett företag i Delsbo, men de verkar ha upphört. Om Du har en utställningshund se till att selen har en mjuk anläggningsyta mot hundens päls, så att selen inte skaver på pälsen. Vi använder bl.a. standard SBK-lina, 8 millimeter, 15 meter. Vi köper mot postförskott hos bl.a. Loboo hundartiklar som har ett bra utbud av koppel och linor och andra hundprylar, eller från någon annan av det stora antal hundshopar som numera finns på Internet. Du hittar dem ju lätt med sökmotorn Google.se. Sortimentet är ju större hos postorderföretagen än i djuraffärerna. De flesta har bra linor, dock bara av standardlängden 15 meter. Om du vill ha längre linor får du tillverka själv. Köp en lagom stor karbinhake i järnaffären och lina i någon affär som säljer båttillbehör och tillverka en lina av önskad längd. Hur man gör nämner jag på Bra knopar.
KOPPLA INTE HUNDHALSBAND TILL LÅNGLINA ! ! ! Hundens nacke kan skadas allvarligt!
|
Erfarna tränare säger: "Träna med långlinan tills hunden fyllt 2-3 år beroende på hundras och den enskilda hundens mognad". Tikar anses vara lättare att handskas med än hannar. Dvärghundar är nog i allmänhet "självuppfostrande". Svensk lapphund och andra vallhundar är frihetsälskande och vill helst gå lösa. Vinthundar och jakthundar anses också inkallningssvåra. Vi tränade med långlina tills vi uppnådde fullgoda resultat. När Lihkku var 3,5 år fyllda hade jag ännu inte tagit bort linan. Vid 5,5 års ålder kunde jag i princip ha honom helt okopplad på trafiksäkra ställe, och han gick alltid FOT även okopplad vid varje gatukorsning. Men om han såg en tjusig tik på andra sidan gatan var det risk för smitning som dock kunde stoppas om jag skrek ah-ah! På skogspromenader håller han sig på skogsstigen. Ser han en kanin, hare eller ekorre, så är det risk för att han sticker iväg. Vi fortsätter att träna, men numera utan lina. Hade vi inte bott i innerstan i Stockholm, hade jag tagit bort linan långt tidigare, men jag har föredragit att jobba långsiktigt för att nå nära nog 100 % resultat. Tyvärr hittar du varken på webben eller i gängse hundböcker särskilt mycket om långlineträningen i praktiken. Här redovisar jag mina egna och andras kunskaper och erfarenheter, i förhoppningen att såväl nybörjare som relativt hundvana kan få nytta därav. Rätt använd torde långlineträning vara en mycket effektiv metod, och definitivt bättre än att chansa och träna hunden helt okopplad!
Många hundägare säger: "Bästa träningen är att låta hunden gå helt lös från valpstadiet." Ja, så är det sant och visst, men... Med facit i handen kan jag berätta att vår Lihkku i dagens läge skulle ha varit död och begraven om han hade fått gå lös. Det förekom i början några få otäcka incidenter, där han störtade ut i vägen och höll på att hamna framför en bil etc. Ibland får man höra på nyheterna hur ett sådant scenario lett till att flera bilar seriekrockat svårt. Jag förmodar att hundägaren ställs till ansvar i det läget.
Enligt min mening chansar många hundägare på tok för mycket, och de flesta har faktiskt bara tur och inget annat! Ingen kan lita till 100 % på en okopplad hund. Här i Stockholm, i innerstan råder fullt koppeltvång, så det är inte mycket att välja på. Nyligen blev en hundägare haffad av två civilklädda poliser och sedan ställd inför rätta för att han hade haft hunden okopplad. Polismyndigheten har på sistone intensifierat jakten på hundägare i vårt område som inte respekterar koppeltvånget. Ovsett vad lag och ordning stadgar, så har det har valpar och unghundar blivit ihjälkörda på gatan när de sprungit lösa och stuckit iväg här i vårt område.
Många hundägare TROR att de har full kontroll över sin hund, men har det inte i praktiken. det har också hänt att en hund rusat ut på isen för att jaga änder och gått ned sig i en vak och varit på vippen att stryka med. Vem törs gå ut på svag is och rädda sin hund, och riskera att själv gå ned sig och drunkna? Sådant har också förekommit!
Även när Lihkku förvsvunnit runt ett hushörn, eller in i ett buskage så skvallrar den röda linänden direkt om hans närvaro! Det känns faktiskt tryggt.
Lihkku är mycket social. Ser han en uteliggare eller solbadare i parken, så vill han ofta gå fram och hälsa och slicka vederbörande i ansiktet. Alla gillar inte hundar. Våra hundar får inte störa andra människor. Det står ju klart utsagt i hundlagen. Det finns också hundräddal Under sommarmånaderna får inte hundar vistas på vår badplats. Övriga tider på året har Lihkku den som lek- och träningsarea. Svårt för honom att förstå sådana hundinkonsekventa regler. Efter så många promenader i långlina, lyder han numera ganska bra, när jag med en teaterviskning säger "NEJ, HHHH-ÄR går vi!". Med långlinan har jag 100 % kontroll och ser till att jag också blir åtlydd och slipper åtskilliga incidenter med hundhatande människor.
En hund kan bli stungen av ett bi eller en geting, eller få ett oförklarigt "ryck" och dra iväg okontrollerat som ett skållat troll. Hundpsykologer förklarar detta med att vissa raser i sällsynta fall kan få hallucinationer och uppleva en inbillad fara. De flesta hundexperter är nog överens om att det inte går att lita helt på en okopplad hund. Till och med väktare med skyddsdresserade hundar är varsamma med lösgåendet. Att blindhundar och andra servicehundar kan gå lösa, beror helt enkelt på att de specialdresserats av professionella experter, och att det rör sig om hundar som till sin ras passar utmärkt till brukshund och som därtill blivit antagna till sina "hundliga universitetsutbildningar" efter noggranna mentaltester. Anmärkning. Sommaren 2008 vägrade blindhunden Zorro komma på inkallning till sin synskadade matte strax före midnatt här på Kungsholmen. Jag och Lihkku gick och hämtade Zorro som var över 100 meter från sin ägarinna. - Vad är du för en servicehund, sade jag strängt till Zorro och så bad jag och Lihkku honom att hänga med tillbaka till henne. Jaha, här fick jag beviset för att till och med en professionellt tränad servicehund var opålitlig på avståndslydnad. Så jag har ju inget att skämmas för som glad amatör, muttrade jag. För om jag blåser i min fotbollspipa så kommer Lihkku rusande som ett skållat troll till mig!!! All träning har gett resultat.
I en storstad som Stockholm, är det enligt min mening inte alls tillrådligt att låta hunden gå okopplad. Hunden kan sticka iväg efter en hare över en större trafikled (hararna i vår stadsdel brukar knipslugt springa över trafikleden för att skaka av sig hunden. Men hunden är inte lika snabb och ser sig inte för, till skillnad från trafikvan stadshare!). Hundar har svårt att bedöma avstånd till fordon i snabb rörelse!
Under tiden 1 mars - 20 augusti råder koppeltvång i skog och mark där det finns vilt. Därför träning med långlina! Inget snack om saken! En sann djurvän låter inte sin hund störa knappt flygfärdiga trastungar som går omkring och pickar på marken? Och varför ska inte harar, kaniner och rådjur få vara ifred? Och Igelkottar och deras småttingar! Under alla omständigheter ställs du som hundägare till svars, om din hund skadat andra personer eller egendom, t ex rusat ut i trafiken och förorsakat en trafikolycka. Jag ser också hur de helt löstränade hundarna inte alls agerar lika "street smart" som vår Lihkku som under alla långlinepromenader lärt sig att ta ögonkontakt med husse innan han byter sida och korsar en gångväg i parken. Husse har nämligen lärt honom detta för att inte bli påkörd av cyklister!
Ja, det är faktiskt inte riktigt klokt att det här på Kungsholmen i Stockholm förekommer totalt hänsynslösa cyklister som inte respekterar cyklingsförbudet på gångstigar och trottoar! Och polisen gör ingenting åt detta ofog. En okopplad hund riskerar att bli påkörd av en cyklist i full karriär på GÅNGBANAN. Hade vi bott i en mindre stad på landsbygden, så hade långlinan förmodligen inte kommit lika flitigt till användning.
Även med hunden i långlina måste man vara försiktig, ty linan kan trassla in sig i cykelmarodörens pedaler etc. Det verkligt sjuka är att vi flanörer ska behöva iakttaga största möjliga försiktighet för att skydda oss själva och våra hundar från hänsynslösa cyklister som inte alls har på gångbanan att göra! Det finns tydligen all anledning att vara försiktig även när man går över en gata som är tom på bilar! En gång var det en bil som plötsligt backade runt gathörnet och som plötsligt kom in med full fart på en enkelriktad gata, så att jag och hunden fick kasta oss undan. Detta visar klart och tydligt det är mycket vanskligt att gå med hunden helt okopplad, och att man måste vara uppmärksam varenda sekund, hur trafikvan man än är.
Om linan släpar efter hunden och hamnar mitt i gatan, så kanske ett bilhjul - om oturen är framme - hugger tag i linan och dra med den, vilket vore en katastrof. Därför bör du samla ihop linan till ett litet knippe, innan du går över en gata med hunden. Men håll linan slak, så att inte hunden uppfattar den som ett koppel! Att gå i gatutrafik med långlina är inget för nybörjaren, och inget för en valp eller unghund, men när hunden börjar bli pålitligare, kan du gå vidare med sådan träning. Se dock alltid upp för kaniner och harar i grannskapet. Efter så lång tid som ett helt års långelineträning, försökte Lihkku dra tvärs över en ganska trafikerad väg till en gräsplätt med kaniner på andra sidan. Jag stampade på linan och ropade NEJ! Gud vare tack för linan! Ta inte bort den för tidigt!
Vi använder bl.a. 6 mm svartklädd lina med kärna av Kevlar (beteckning TLK). (Kevlar är ett material som bl.a. används i skottsäkra västar, TLK-linan är så hållbar att man har svårigheter att knipsa av den med en vanlig avbitare, och får hålla på och elda bra mycket på linändarna när man ska "tagla" ändarna). Den är tunn och relativit lättsläpad för hunden; tillräckligt skrovlig för att stoppa under en rejäl rågummiklack på gängse kängor och skor, vilket också är viktigt; lättlindad och greppvänlig; håller för mer än 6 tons drag och kan inte slitas av hur snabbt lapphunden än accelererat inför ett stopp; dock lite stel vid kall väderlek. Linan säljs hos Pille Repmakar'n. Råseglarhuset, Slupskjulsvägen 42, Skeppsholmen, Stockholm; tel. 08-611 01 44 (öppet M-F kl. 10-15). Köp en lagom stor karbinhake i järnaffären och gör Din egen lina. Hur man gör nämner jag på Bra knopar. Standardlinor för hundbruk är tyvärr bara 15 m långa och ofta och blir dyrare än egen tillverkning. Det gäller att hitta en hållbar lina med lite lätt ruggad tygkkädd yta så att linan verkligen stoppar under klacken när du stampar på den, så att inte hunden kan smita när den satt full fart efter en hare el. dyl.
www.hundshopen.com säljer bra linor, bl.a. en i bomull som inte bränner sönder Dina händer (men bomull svårare att hålla ren). Plastlina lätt att spola ren, men varning för tunn plastlina som visserligen är lätt att spola av och tvätta i maskin, och som glider lättare i blötsnö m.m. Utan handskar kan den bränna Dina händer. Sådan plastlina brast för mig 3 gånger när Lihkku som unghund satte fart efter en kanin eller hare. Plastlinan är inte särskilt lättlindad, och så gott som omöjlig att stoppa med klacken. Med plastlina har jag faktiskt tappat hunden några gånger på flyende fot, därför att linan bara glidigt under klacken, vilket absolut inte får hända. Dessutom blir platslinan stel som en pinne på vinterna när det är svinkallt ute. Varning för den blå Z-slagna (danska) hästlinan som är en lina som används av hästfolket, en lina med flera tvinnade trådar. Köp den inte! Den är på tok för sladdrig och hal, och inte alls så lätt att uppkransa, dvs linda upp i ett knippe för hemgång. Avknipsade linändar på linor av syntetiskt material "taglar" du genom att "svetsa" änden - helst med hjälp av en lödkolv, eller genom att elda på linänden med en cigarettändare, eller tändsticka och sedan släcka genast genom att spola vatten på linänden, just när linänden börjat smälta. Så kan man "tagla" linor av konstfiber.
Snabbsprungen valp kan behöva 15-20 meter, medan hund som helst håller sig i ägarens närhet kanske klarar sig med ca 5-10 meter i början av träningen. Unghundar brukar behöva längre linor, faktiskt ca 30-50 meter, beroende på hundras. Själv har jag aldrig tränat med en så otymplig längd. Synpunkt: Utöver lydnadsavståndet på ca 12-15 meter finns ca 5-8 meter till godo som är bra att ha när jag går åt ett annat håll och inför hunden låtsas att jag har "noll koll", men ändå har chansen att ställa mig med båda fötterna på linan, en bra bit från hunden. Nackdel: ca 5 meter för mycket att handskas med.
Standard spårningslina är 15 meter. Den är nog för kort att använda på nybörjarstadiet, innan hunden lärt sig respektera lydnadsavståndet, tycker jag. Variera gärna med olika linor av olika längd. (Men detta kräver ju att du köper linor, kapar till önskad längd, och själv sätter på karbinhake; se avsnittet Bra knopar) Variation är A och O i all hundträning. Jag har växlat med 8 meter på kvällspromenad och i vissa miljöer, 15 meter normalt, och 20 meter på skogspromenader. För snabbaccelererande lapphund verkar 20-25 meter vara lina lagom. Överskottslängden ger goda stoppmöjligheter. Om hunden alltför ofta får nå ut till linänden 20 meter bort, så kan detta också försvåra inkallningen. Det finns ett psykologiskt lydnadsavstånd som ligger på 12-15 meter. Överskottet av linan är bara tänkt att användas som säkerhetsmarginal, så att du hinner rusa fram och hoppa på linan, när hunden gjort en raketstart efter ett villebråd. När du går med linan får du inte koppla av en sekund, utan ha samma skärpta uppmärksamhet som om hunden vore helt lös!!! du måste vara lika uppmärksam som vid bilkörning! Det är alltså inte alls tänkt att hunden hela tiden ska gå på 20 meters avstånd. Ofta är läget att hunden är på ca 10 meters avstånd och 10 meter lina ligger ringlad runt på marken. En snabb rush mot denna rest av linan räcker för att du - som sagt var - ska kunna göra ett jämfotahopp på den och stå på den och stoppa hunden. På kvällspromenaderna fäster jag ofta 8-meters-linan runt min mage och arbetar "hands-free". Vitsen är att hunden aldrig ska veta vad som är på gång, utan bara bli följsam. Man måste akta sig så att inte hunden blir vad som erfarna tränare kallar "långlinesmart", dvs att den lär sig exakt hur långt den kan gå innan linan tar slut. Det är därför som 20 meter lina är så bra för träningen. Det finns alltid lite över. Hunden lär sig inte att identifiera den exakta längden. Den kände amerikanske hundtränaren Adam G. Katz rekommenderar till och med träning vid en del enskilda tillfällen med upp till 40 meter lång lina ute på fria vidder, för att effektivt motverka hundens "långline-smartness". Detta har jag själv ingen erfarenhet av. Långlineträningen bygger - som tidigare sagts - på det som kan kallas "hundens vidskeplighet". När hunden många gånger erfarit att den inte kan gå längre bort än ett visst avstånd, så tror den att något hemskt kan hända om den gör det. Tryggast därför att hålla sig till sin förare.
När jag släpper Lihkku lös att leka med andra hundar i en någorlunda pålitlig miljö, så sätter jag tillfälligt på en tunn lina som är ca 60 cm lång. På så sätt upplever hunden att den fortfarande går i lina, men nu kan den inte skada de andra hundarna med sin lina. Efter en inkallning brukar jag lite så där oförhappandes råka trampa på Lihkkus lilla korta linstump, och väntar någon minut med att koppla honom. På så sätt undviks mental förknippning mellan inkallning och uppkoppling. Huvudregeln är att efter en lyckad inkallning inte koppla hunden meddetsamma, utan att göra det lite obemärkt utan att göra någon stor affär av det. Det här tillfälliga skiftet till en superkort lina kan man inte jobba med förrän hunden blivit mycket inkallningssäker, och om den skulle sticka iväg, så måste du bara vara iskall och låtsas som det regnar för att sedan kalla in hunden när den återkommit inom lydnadsavståndet. Då gäller det att berömma väldeliga och ge en extra ranson godis när han kommit in till Din sida. Om du springer efter hunden, skriker och bannar, så är hela bluffen med långlinan avslöjad och träningstiden förlängs. Tips Om hunden står på ca 8-10 meters avstånd och bara fäglor dumt på dig och inte vill komma, så luta dig framåt och stampa framåt med foten och hela benet och blåstirra på en punkt mellan dig och hunden. Men säg ingenting! Var bara tyst! Det brukar fungera så gott som alltid. Och hunden kommer.
Pröva det någon gång - en nedärvd samlingssignal som brukar fungera. Hunden kommer, och ofta även alla de andra hundarna som Lihkku leker med. Men de andra hundägarna undrar om jag är riktig klok.
Jag har mött förståsigpåare ute på promenaderna som kritiserat mig för att jag inte straffat hunden för smitningen och för sin uraktlåtenhet att åtlyda mitt stoppkommando! - du borde ge hunden en riktig avhyvling, har jag fått höra. Han ska lära sig att lyda, bla bla bla... Nej, nej, nej, och åter nej. Hunden får aldrig någonsin utsättas för obehag när han gjort det rätta och kommit till husse.
På husses eller mattes vänstra sida är det tryggt att vara. Den där smitningen som skedde för några minuter sedan är för hundens del redan historia. Hunden förknippar inte en rejäl utskällning med en händelse som ägt rum för flera minuter sedan, utan kommer bara att undra vadan denna orättvisa behandling när han gjort som man ska göra vid en inkallning. Vem vill någonsin mera komma till en sådan otrevlig och dum ägare? Om hunden springer iväg med en linstump, och stoppandet misslyckats - ja, ja, ja, jag vet att man inte får göra missar, men det gör vi alla någon sällsynt gång - så har andra hundägare stumpen att grabba tag i. Det finns ju också snälla hundägare som hjälper till att fånga in en lösspringande unghund.
Långlineträningen bygger på att inte avslöja för hunden att husses eller mattes hand i själva verket inte alls är oändlig, att allt bara är "en hundlig bluff". När jag börjar komma tillbaka in i stadsmiljön, och vill låta hunden gå i sitt vanliga standardkoppel, brukar jag tillfälligt koppla en kort meterlång stump till till lättselen och ställer mig med fötterna på stumpens ände.
Eller sätter på det vanliga standardkopplet och fäster kopplets D-ring i min jägarrem som jag bär snett över axeln. Jag använder en sådan där snabbkoppling, en hake med fjädrande pigg som används vid fjällvandring, skidåkning etc. Därmed får jag chansen att i lugn och ro samla ihop långlinan, utan att oroa mig för att hunden ska smita iväg.
|
[spalt 2]
Om linan är smutsig drar jag den genom en fuktad Wettex-duk medan jag lindar upp den. Då försvinner den värsta smutsen. Jag hänger upp linpaketet med karbinhaken i min bärrem. När jag kommer hem brukar jag för det mesta nöja mig med att duscha linpaketet, så att den värsta smutsen går ur. Nästa gång jag kommer ut på promenad med hunden kastar jag ut det fyrkantiga linpaketet med en nonchalant och proffsig gest bakom mig. När hunden satt sig i rörelse, så dras linan elegant ut i sin fulla längd. Självfallet kan du vinda upp linan cirkulärt på Din axel. Men hur kul är det när den är våt och smutsig?
Du kommer också att uppleva en hel del pyssel och trixande från Din sida när du går i skog och mark och på parkvägar. Linan kan sno sig kring buskar och träd, fastna i en stenbumbling, under hjulet på en parkerad cykel. du möter andra flanörer, åldringar som går med käpp. Någon som drar en barnvagn, lekande barn, lösgående hundar etc. Ha gärna en avbitartång med Dig. Det hände när Lihkku var yngre att han drog iväg in i oländig terräng, snodde runt med linan och den fastnade i buskars rötter. Jag har aldrig behövt kapa linan, utan lyckats reda ut trasslet i buskaget ändå, men jag kan tänka mig situationer där man måste knipsa av linan.
Visserligen ska linan släpa i marken, och du ska stampa på den för att få stopp på hunden. Varning! På vintern, om linan glider över en isfläck och du stampar på den samtidigt som hunden drar i väg med full rulle. Ja, då kan du ramla baklänges.Särskild varning utfärdas för att stampa på linan närmast änden. Då blir dragmomentet så häftigt att du kan ramla omkull. Så i praktiken har jag funnit att det i vissa lägen tyvärr blir nödvändigt att hålla linänden virad runt handen. Använd handskar! Så gör jag om jag har 20 meter lina. Då har jag också ganska god tid på mig att stampa på den del av linan som släpar i marken. Även om linan glider under klacken, så kommer jag ändå inte att bli blåst på konfekten. Jag kan som en yttersta åtgärd hålla emot med handen. Det beror på hur stark hunden är. Ibland gör en kombination av stamp på linan och hålla emot med handen susen. Med tiden har Lihkku blivit så pass följsam att jag bara behöver vara på alerten och stoppa när han sätter iväg efter en höglöpande tik eller villebråd.
Varning återigen! Om du håller linänden virad runt handen, så undvik detta i närheten av andra flanörer. Om hunden drar iväg, så finns risken att linan spänns och blir som en snubbeltråd. En del flanörer brukar faktiskt skälla ut mig och skrika och gasta om att de kan snubbla på den långa linan. Men det är alltså ingen som helst risk om linan släpar i marken, särskilt inte om gaphalsarna befinner sig på långt avstånd från den. Men räkna med att möta griniga människor som inte förstår vad långlineträning är, och som syrligt påpekar att du glömt något som släpar efter hunden.
Det gäller att hela tiden vara på alerten och tänka i förväg. Själv gör jag så att jag i vissa lägen kommenderar hunden att STÅ STILLA, medan andra hundar passerar. Tyvärr förekommer det då lösgående hundar som andra ägare inte har full kontroll över, och man tvingas tillfälligt att hålla i linan och använda den som koppel, vilket man ju ALLTSÅ INTE SKULLE GÖRA!
Du måste vara förvissad om att Din hund där borta på långt avstånd från dig inte får för sig att hälsa hjärtligt på någon flanör genom att hoppa upp på vederbörande med leriga tassar! Med tiden lär man sig att i första hand läsa av kroppspråket hos andra hundägare för att förutspå hur den mötande hund kommer att bete sig vid förbipasserandet.
Linans längd och tjocklek måste anpassas efter hundens ålder och storlek. Hundvalp av större typ (Rottweiler) kan behöva 4-5 mm grov lina. Mindre valp klarar sig med 2-4 mm gov lina. Varning för tunnare nylonlina (diameter 4 mm). Den håller inte i praktiken inte för en stark lapphund som väger 17,5 kilo och har starkt frånskjut från baktassarna. En lina som utsätts för väder och vind och väta blir med tiden också spröd. En alltför tunn lina snor sig lättare kring benen på den egna hunden, eller i förekommande fall på andras hundar.
Jag har funnit att 6 mm är lagom tjocklek på linan. Standard spårningslina brukar vara 15 meter lång och ha 7 mm diameter. Det tycker jag är onödigt grovt och i början av träningen på tok för kort längd. Spårlinor är för det mesta för grova och i fel längd för en valp. Linor för båtfolket och för fiskeredskap finns att köra i metervara och i olika grovlekar i varuhus och sportaffärer och de passar utmärkt för linträning. Det är bra med en RÖD lina, ty då ser du den lättare på marken. Satsa på en lina med lite skrovligare yta, så att den stoppar effektivt under klacken på Din sko.
För att du ska lyckas med långlineträningen måste du vara konsekvent och använda den varje dag, oavsett väder och vind och väglag. Dina linor kommer ofta att bli totalt nedsmutsade, leriga, våta, snö- och isbemängda, dammiga etc. du måste använda linan varje dag. Det finns inga ursäkter, ingen bekvämlighet.
På hösten och våren har jag ofta billiga trädgårdshandskar, gärna med läderförstärkt handflata. På vintern billiga läderhandskar, ej tumvantar! Ja, jag går med långlinan även om det är snö och 25 grader kallt. Den blir i stort sett stel som en pinne då, men konsekvens är A och O vid långlineträning.
Senvår, sommar och tidig höst bär jag alltid med mig ett sådant här utfällbart vattentråg (0,5 liter).
Alltid bära vatten med sig åt hunden! Lihkku dricker aldrig ur vattenpölar, eller ur sjöar, utan vet att hans husse har riktigt vatten med sig. Alltså, erbjud alltid hunden ett alternativ till det förbjudna! Nyligen läste jag i tidningen hur en hund hade dött knall och fall av att dricka vatten ur sjön någonstans i Sverige. På grund av algblomning var vattnet giftigt, och det visste inte hundägaren. Det syntes inte heller på vattenytan. Återigen fick jag en tragisk bekräftelse på att mina metoder är ganska vettiga. Inget får drickas eller förtäras utan husses godkännande! Så elementärt i hundträning!
Vanan att gå med linan släpande efter sig är - som sagt var - tänkt att få till följd att hunden tror att husses eller mattes arm är oändlig. Hunden lär inte tänka speciellt på att linan blivit kortare och kortare, och att ingen egentligen kan stoppa honom/henne. För att det här ska fungera i praktiken får du aldrig springa efter hunden och tjoa "kom tillbaka din usling!" För då är bluffen avslöjad. - Aha. Husses/mattes hand var ju inte alls oändlig. Avslöja inte bluffen för hunden!
Förresten. Den som skriker hysteriskt, eller vrålar åt sin hund framstår i hundens ögon inte som någon särskilt stark ledare. Tala tyst med Din hund, helst viskande. Han hör bra. Var iskall i alla lägen. Inbilla hunden att du har ständig kontroll!
Långlineträningen bygger alltså på att du låter hunden vara frigående. Linan ska INTE användas som ett förlängt koppel, ty då förfelas träningen. Linan har bara samma funktion som en trapetskonstnärs säkerhetsnät. Den ska användas för att förhindra att något går snett.
Ett annat exempel på hur jag jobbar med linan. Vi möter en annan hund. Jag har bestämt att hundmöte ej ska ske. Jag har sagt NEJ - STÅÅÅÅ! Knipslugt ställer jag mig med båda fötterna på linan, så att hunden bara kan förflytta sig några meter. Låtsas som om jag har noll koll. Hunden gör ett utbrytningsförsök, men stoppas av linan. Eftersom jag inte håller i linan är jag rimligtvis - i hundens ögon - oskyldig till det som inträffat. Hunden får till sist för sig att han MÅSTE stå stilla när blivit tillsagd. Inlärningen är inte konstigare än att en människa som råkat ut för att en tung taklampa ramlat ned i huvudet (har hänt!), kommer alltid att undvika att gå under taklampor livet ut. Inlärning har skett. Hunden har blivit vederbörligen vidskeplig. Vanans makt, precis som när du automatiskt tittar på Din tomma armled, när någon frågat vad klockan är men du glömt klockan kvar hemma.
Annat exempel: Hunden ser på avstånd andra lekande hundar och vill dit. Jag har sagt NEJ! Då dansar jag illistigt på linan bort från hunden som nu är fullständigt övertygad om att husse har noll koll. Och så sticker hunden iväg, men hindras bryskt av linan. Om du i det läget hinner skrika NEJ! ganska exakt på sekunden när hunden stoppas av linan, så har du sannolikt åstadkommit bra inlärning för framtiden. Det är smart att skrika NEJ med lite skräck i rösten, eftersom flockdjur är känsliga för varningar från andra medlemmar av flocken.
Om hunden nonchalerat Din inkallning. Spring inte fram till hunden, ty det upplevs som ett starkt hot. Gå lugnt och stilla fram på linan som en lindansare. Då kan inte hunden smita iväg. Var gärna lite hotfull, eller i vart fall missnöjd, så länge som hunden inte har någon kontakt med Dig.
Exakt i den sekund då han möter Din blick- (därför att du är nära och han är osäker) - upprepa lugnt Ditt inkallningskommando. Backa en bit, och bli genast mycket trevlig och len och mjuk i rösten. Gör så här 10 ggr per dag, så kommer du till sist att få en bättre inkallning.Helst ska hunden ta kontakt med dig självmant, men gör han inte det, så får du försöka ...distrahera hunden...genom att ropa "titta här", eller kasta något föremål bakom Dig, prassla med en trädgren om den finns i närheten, knacka i en lyktstolpe etc. Använd Din fantasi och vad som finns till hands.Just som hunden tar kontakt, kalla in honom igen och beröm enormt och ge en större ranson godis, inte allt på en gång, utan "seriemata", dvs ge hunden t ex 4-5 godisbitar på raken med någon sekunds mellanrum mellan varje godisgiva. Lek sedan och nojsa med hunden.
Var rolig för hunden. Försök tänka som hunden. Varför ska jag komma till den som ropat? Vad får jag ut av det?
Om hunden står kvar och glor som en fåne, pröva att göra en lätt knyck linan - bara som en påminnelse ungefär som pimpelfiskaren knycker - och SLÄPP sedan omedelbart linan. Ropa glatt hundens namn och beröm stort när hunden kommit, ge en rejäl ranson godis. Klia hunden bakom öronen, smek hunden under hakan etc. I svårare fall, där inte ens det lätta rycket fungerar, måste du dansa sakta fram på linan mot hunden och föra honom tillbaka till exakt den plats, där du stod när inkallningen skedde.
När Lihkku var riktigt liten, ivrig junior, använde jag en elastisk koppelstump från Vibri (www.vibri.com) som mellankoppel mellan lättselen och långlinan. Den är ca 25 cm lång. Stumpen måste vara så kort att dess ände hamnar ca 5 cm ovanför marken (beror ju på hundens mankhöjd och lättselens konstruktion). Om stumpens ände hänger ned för långt, kan hunden kliva i kopplingen mellan stumpen och långlinan och skada sig i tassen, tänk på det! Den dagen långlinan kan tas bort, får hunden ha kvar den lilla stumpen och då kommer han av "vidskeplighet" att uppleva det att han ändå måste åtlyda inkallningar och inte springa för långt bort. Har du alltså en sådan här stump, så tar du tag i den och återför hunden till ordningen. Kom ihåg LÅNGLINAN får ju INTE användas som ett koppel! Stumpen visadesig vara riktigt effektiv när det gällde att dämpa rycket i linan vid en smitning. Hunden stoppades med fjädring, men kom inte vidare.
Du får aldrig någonsin läxa upp hunden eller uppträda negativt mot hunden när den i Din närhet, för vilken hund vill komma till någon som är elak? Om hunden är svår på inkallning, så kanske du kan arrangera lite obehagliga saker när han är långt borta från husse resp. matte? Idealet är alltså att hunden i sin nåd helt frivilligt tar kontakt med inkallaren. Men du kan inte heller stå stilla länge och acceptera hundens nonchalans! Men att bråka och ryta och härja med hunden när du är i dess närhet, anses inte vara så smart. Det ska alltid vara roligt att vara i ägarens närhet.
Teori och praktik är skilda saker. Hoppas du lyckas lika bra som jag gjort (år 2008). Dock vet jag att nu är vi äntligen på rätt väg med vår envisa lapphund. Idag stannar Lihkku så gott som alltid på tillropet STANNA och står stilla på avstånd. Expertis hävdar att har man nått det stadiet så är halva jobbet med en 100 % säker inkallning avklarat.
Kom ihåg. du spelar ett spel med hunden. Genom att låta linan vara på varenda gång du är ute och går med den, så kommer den snart att glömma bort linans existens och börja uppträda som om den vore lös, med DET STORA UNDANTAGET att DU hela tiden har kontroll. Den dagen du tar bort linan och bara behåller den lilla stumpen, så tror hunden att du fortfarande har kontroll. Till sist tar du bort även stumpen! På sikt ska du enligt teoretikerna kunna ta bort linan helt och hållet, och ha fått en hund som till 100% kommer på inkallningar och i krislägen stannar på tillsägelse.
En amerikansk expert skrev i sitt nyhetsbrev till en dam med inkallningsproblem: "Du måste ha linan på i minst 2 månader". Nej du! Snarare 2 år än 2 månader, åmtinstone vad gäller envis lapphund. Vid 7 år ålder är Lihkku till 99% säker på avståndslydnad. Jag har bevisligen mera avståndskontroll över honom än många andra hundägare som låtit sin hund gå lös i åratal utan långlina. En del av dem har bara haft tur att inget farligt hänt, medan jag ibland varit åsyna vittne till otäcka incidenter när deras hundar fått ett ryck och kutat över en stor trafikled oombedda. Jag åtminstone VET att jag INTE har 100% kontroll, och har haft linan på, konsekvent dag ut och dag in på alla våra morgonpromenader, i osäkra miljöer, hur besvärligt det än varit.
Många erfarna hundtränare kan intyga att regelbunden s.k. platsliggning kan göra underverk med en hund. Han blir bättre på inkallningar, mindre skällig, mera hörsam. Någon gång under promenaden, beordra LIGG och låt hunden ligga stilla under tystnad i 5-7 minuter, - tja, varför inte på sikt så länge som 10 minuter? Först börjar du försiktigt med ligga bara någon halv minut under tystnad och du är nära hunden, sedan ökar du tiden mer och mer, upp till 3-4 minuter. Sedan börjar du försiktig öka avståndet, men nu med kort tid igen. Så där håller man på tills man uppnått 7 minuters liggetid och 15 meters avstånd, och kan då börja med att gå utom synhåll för hunden bara några sekunder och sedan upp till 10 sekunder, flera gånger. Men här gäller verkligen "slow learning". Själv jobbade jag i tre års tid innan jag nådde det ovannämnda målet som ju var att hunden aldrig skulle misslyckas med momentet platsliggning. Man får aldrig tvinga hunden med obehag att lägga sig, utan ta det som en naturlig rast, vila på vår vandring genom livet.
Och vad jag än gör, så låter jag linan vara slak. Lihkku går FOT över gatan, snyggt och prydligt vid min sida. När vi kommit över gatan, slänger jag linknippet lite nonchalant ifrån mig och låter linan rätas ut igen, medan Lihkku går förnöjt framåt. Självfallet fungerar det här bara i gles trafik, tidigt på morgonen, och man måste ändå parera linan för fotgängare etc. Men i dagens läge går Lihkku fritt som om han vore lös, men med den skillnaden att jag KAN STOPPA honom om han försöker snedda över gatan för att börja jaga en hare som han ser i parken tvärsöver. Om Lihkku sackar efter, så försöker jag springa med töntiga steg på stället och flaxar med armarna. En hund har inte så bra avståndsbedömning som man kan tro, han lär uppleva att husse är på väg bortåt springande. Hunden kommer kutande och jag slipper dra i långlinan, vilket man alltså ska undvika att göra. Självfallet måste man träna idogt varje dag på vanligt sätt, gärna med platsläggningar, läggande under språng, under marsch, i olika gångarter och lägen. Kvarsättningar och korta inkallningar, långa inkallningar etc. Min personliga uppfattning är att man aldrig kan lita på en hund till 100%, och allrahelst inte en lapphund som är de fria viddernas renvallare.
Långlinemetoden bygger på att man konsekvent, dag efter dag, envis till tusen, låter hunden gå kopplad till långlinan, och inte släpper hunden lös i onödan, ty då vänjer den sig vid att föraren i själva verket har noll koll. Regeln är dock svår att följa, ty hundpsykologer påpekar hur viktigt det är att låta hunden få springa av sig och leka med andra hundar. Fången hund blir lysten på frihet.
En hund som upplever sig som ständigt lös accepterar att vid högtidliga tillfällen vara kopplad, och kanske till och med gå fot långa sträckor och lyda sin ägare?
De flesta tränare rekommenderar att man låter linan släpa i marken efter hunden, och att man i krislägen stoppar hunden genom att trampa på linan. |
[spalt 3]
Mina egna erfarenheter av flera års användning av långlina i mer än en timme om dagen gör att jag vill varna nybörjare för det faror som finns med en lina som släpar i marken. Vid halt, sandigt, lerigt, lövhalt, ishalt underlag är det stor risk för att linan glider under klacken på skon. Jag skäms inte att erkänna att jag några gånger tappade Lihkku när han var yngre, och att han for iväg på alla möjliga mer eller mindre farliga utflykter. Ibland brukade jag vira linans ytterände runt handen, men ändå låta så gott som all lina släpa i marken.
För nybörjaren kan det vara fiffigt att göra en markering med t ex svart tejp eller dylikt, på det ställe där det återstår ca 5 meter kvar till linänden. Därmed ser man bättre när linan håller på att ta slut, så att man hinner ingripa i tid. Var beredd på ett rejält ryck i handen och armen om du missat att trampa på linan och framfarten stoppas från Din hand och arm. Hm... det här upplevde jag när hunden var ivrig junior, inte när han mognat.
Man kan skada sig rejält. I Lihkkus ungdom specialbeställde jag en liten elastisk stump från Vibri tillverkaren av elastiska koppel. Den elastiska stumpen tar nämlige upp G-krafterna när hunden accelererar som blixtens brorsa.
Konsekvens är en nödvändighet. Varje gång hunden kommer lös, lär den sig att förarens arm inte alls är oändlig, och man får mödosamt börja vänja hunden vid lydnadsavståndet igen. Man bör hålla hunden konsekvent i långlinan. Detta ÄR ett dilemma, för hundmöten i långlina är lika mycket en styggelse som hundmöten i koppel. Hunden behöver ju också någon gång få träffa sina artfränder och få springa av sig och leka. Men som jag påpekat: lek i långlina går inte för sig, då kan hundarna skadas. Ju längre tid hunden tränats i långlina, desto mindre är risken att han sticker iväg.
På nybörjarstadiet får du inte släppa vaksamheten en enda sekund. Om det dyker upp en hare eller annat vilt, och hunden är jaktbenägen, så bär det av i full karriär, innan Du ens hinner fatta vad som är på gång. Kom i håg att all ankomst måste belönas, oavsett vad som hänt, och att du aldrig får visa dig arg, irriterad, eller otrevlig mot hunden när den befininer sig vid din vänstra sida, dvs trygghetssidan! Jag har ofta utnyttjat följande knep: jag tar en näve godis eller hundfoder och spottar på det. Gör en snabbrush in i skogen och tömmer näven bakom ett träd. Ställer mig där och krafsar med handen i marken och frustar och fnyser (ska föreställa att jag nosar i marken). Hunden blir nyfiken och kommer som ett skott och lär sig att husse hittar mat i skogen.
Spottandet lärde jag mig redan i min barndom, och det anses att hunden känner igen husses doft genom husses saliv, och att bindningen mellan husse och hund ökar markant. Det luktar husse helt enkelt. Den store ledaren Alfa-hunden har ätit av det som hittats och lämnat lite kvar åt den stackars ranglåge Omega-hunden. Om ledaren ätit av det som ligger på marken, så är det för Omega-hunden beviset för att det är ofarligt att äta. Det här med spottandet på hundens godis resp. foder brukar jag inte nämna för vem som helst. Jag har träffat hundfolk som sagt, att "det där låter bara dumt".
Jag har på TV sett björnskötare använda samma metod, så jag tror på den, särskilt som knepet nämnts av många erfarna hundtränare som inte är tillgängliga i bokform på svenska. Faktum är att om Lihkku kinkat lite med maten, så har husses praktloska i maten gjort susen. Äckligt?
Vi människor tycker ofta att vissa saker är äckliga som hunden finner naturliga och mysiga. Ju äckligare desto godare, tycker hunden. Fotsvett smakar jättegott och luktar verkligen hundens snälla husse och ger honom en känsla av samhörighet. Ja, jag stöter inte bort min hund,när han söker kontakt med mig. På engelska talar man om "bonding" att försöka få djuret känslomässigt bundet till sin tränare/skötare. Det har fungerat för mig med de hundar jag haft hand om i mitt liv. Jag tror på det här. Och det räcker för mig. Det här är ett knep som antagligen gått i arv från far till son under de många tusentals år som människa hållit hund.
Om man kan utsätta hunden för ett läskigt obehag där borta i fjärran, så kanske han blir mera benägen att komma till sin snälle ägare? Ja, det finns faktiskt sådana metoder, men fjärrstyrda el-halsband är förbjudna i Sverige. De är också mycket farliga i en oerfaren hundförares händer. Det har hänt att hundägare använt ett sådant halsband, och som av misstag råkat trycka på fjärrkontrollens knapp och då utlöst en stark smärta i hundens nacke exakt i det ögonblick som hunden vände sig om och tittade på husse. Sedan dess var den viktiga ögonkontakten med hunden och den för dressyren så viktiga tilliten till husse bortblåst. Inlärningseffekten av sådana här doningar är lika stark som när ett litet barn råkat sätta handen på en het spisplatta. Farliga grejer. Vid s.k. anti-orm-träning - dvs för att träna jakthundar att låta bli att leka med ormar, förekommer i USA träning med el-halsband, men många hundexprter anser att inte ens i det sammanhanget är el-halsband tillrådligt att använda. Det finns bättre och säkrare träningsmetoder som inte fördärvar hunden mentalt. Glöm allt du någonsin får höra om el-halsband!
Självfallet ska linan alltid löpa fritt på marken och inte användas som något slags förlängt koppel. Då förstörs hela idén med långlineträning. Att hålla den med handen, eller fästa den vid kroppen på ett säkert sätt, är bara en sista säkerhetsåtgärd. Linan ska löpa från Din hand eller annan fästpunkt på Din kropp och rakt ned i marken, och där ska den löpa fritt. I förekommande fall stampar du på linan för att stoppa hunden, men i princip ska du aldrig stoppa hunden med linan. En del rekommenderar att du virar långlinans fria ände ett par varv runt Din högra hand (om du är högerhänt), men om hunden är stark och snabb utvecklas en sådan levande kraft, att Du riskerar att få Din axel dragen ur led. Ha helst rejäla handskar på händerna, gärna trädgårdshandskar el. dyl. med läderförstärkta handflator. Räkna med att du kommer att fördärva en del handskar när hunden är på nybörjarstadiet. På sikt slutar Din hund att dra i linan. Det kan inte nog betonas att du ALDRIG FÅR TA I LINAN med Dina nakna händer. Friktionen från nylonlinan är så stark att man kan skada sig illa. Jag skäms inte att erkänna att även jag skadat mig svårt. När hunden väl drar iväg i ett krisläge på jakt efter en hare och på väg över en trafikerad väg, så tänker man inte med hjärnan. Ryggmärgsreflexen träder lätt i kraft. När hundens liv ska räddas till varje pris är det lätt hänt att man hugger tag i linan med sina nakna händer och skadar sig.
Jag använder också en liten fickspegel för att spana bakåt på hunden. Jag vill låtsas att jag är lite nonchalant och har "noll koll på hunden". Det är bättre att hunden håller reda på vart jag tar vägen och inte tvärtom. Genom att spana bakåt på hunden i spegeln, undviker jag att sända fel kroppssignaler till hunden som blir följden om jag vrider lite på huvudet för att oroligt kolla var han befinner sig. Jag ser honom och är beredd att störta tillbaka och hindra honom med linan. När jag i backspegeln ser honom lyfta blicken från något projekt och spana mot mig, brukar jag sätta en hisklig fart och springa snabbt bort från hunden för att egga honom att följa efter mig. Sådana här tricks är särskilt viktiga när man tränar en unghund. Om du upplever att långlinan inte är till någon hjälp i samband med inkallningsbenägenheten hos Din hund, förtvivla icke. Ge icke upp!
En gång när han var junior sprang han och vallade en stor motorgräsklippare och skulle stoppa dess framfart. Just långlinan har räddat vår Lihkku mer än en gång att bli överkörd av bilar och motorredskap. Jag har halat ut honom Ryska ambassaden; hindrat honom från att gå ut på svaga isar; han har förmåtts att frivilligt komma tillbaka från något oländigt ställe uppe på ett berg. Och hör och häpna, vid ett tillfälle tog sig Lihkku ned i en ravin och hämtade upp en olydig hund som vi människor inte kunde nå från ett enda håll, och som envist vägrade komma på inkallning.
Långlineträningen bör också kombineras med klickerträning, eller gärna akustisk signalträning (det har jag provat) samt över huvud taget alla kända metoder som finns för att öka hundens vilja att komma vid inkallning och stanna omedelbart vid tillsägelse.
Om hunden konstrar och missbrukar sin frihet i långlinan, kan man variera och låta den gå i vanligt kort koppel några dagar som omväxling.
Expertisen gör gällande att man INTE bör ha någon knut på linänden, utan bara en slät ände. Men jag och många andra har i praktiken funnit att en knut på linan är kan vara bra för att hindra linan att glida iväg under fotsulan. Nackdelen med en knut är att den kan fastna i buskage och kanten av stenar, trädrötter, under däcket på en parkerad bil och allt möjligt. Ha ev. med dig en liten avbitartång, så att du i ett nödläge kan klippa av linan om om änden skulle ha fastnat så kritiskt att du inte får loss den (har hänt mig). En knut är inte heller någon garanti för att linan inte glider vidare under fotsulan om underlaget är mjukt, t ex du och hunden går på lösan sand etc. Hur Du går säkert med just Din hund i långlina måste Du komma underfund med själv. Övning ger färdighet och med tiden blir man säkrare och säkrare. Räkna med risken att tappa linan och planera promenaderna så att de är 100% trafiksäkra.
En variant på linträning (ā la USA-hundtränaren Roger Tholen) är att fästa 8 meter lina med karbinhake på hunden och knyta linan runt midjan (höften) på sig själv. Därmed sitter hund och husse fast och måste följas åt. Prata inte med hunden. Titta inte på hunden, bara gå. Välj ut en punkt 20-25 meter bort i terrängen och gå målmedvetet dit utan att bry dig om hunden. När Du kommit fram, stanna och stå stilla en stund. Vik av åt vänster och gå 10 meter till etc. Du går hittan och dittan mot olika mål i terrängen och stannar kvar där en liten kort stund. Bry dig inte om hunden, kalla inte på hunden, bråka inte med hunden. Du kommer att bli förvånad över hur hunden till sist vänjer sig vid att följa Dig, vart du än går.
Metoden kräver att du har god balans, greppriktig skobeklädnad och att du klarar av att tekniken att inte bli omkulldragen, även om hunden skulle sätta högsta fart efter en hare. Viktigt också att väglaget är torrt - inte isigt och lerigt. Livlinemetoden fungerar bra för mig med 17,5 kilo Svensk Lapphund. Det här måste du avgöra själv, medveten om riskerna! Jag säger som det alltid brukar stå i amerikanska instruktionsböcker:
Vi bältar ossDra ev. ytteränden på linan förbi Din vänstra sida och motsols bakom Din rygg och till min högra sidan. Gör ett enkelt slag och håll med höger hand fast linänden.En bättre variant är att att ha en 8-meterslina med karbinhakar i båda ändarna och fästa den i ett bälte. Soft Belt är ett bra hundförarbälte som har inbyggd ryckdämpning som skonar ryggen. Det säljs av www.baggen.se Bältet har en fäst-ring framme vid dämpningen på bältet. Även när du använder långlina för träning eller spårningsarbete, så kan du låta linan löpa genom denna ring och låta linan släpa efter Dig. När du behöver stoppa hunden, trampar du på linan som släpar efter Dig. Det här bältet används mycket av jägare, men passar utmärkt för oss som tränar envist dag ut och dag in med långlina. Om du kopplar ihop dig med hunden med en lina, så bör du göra det på ställen där du inte möter andra flanörer eller hundekipage, eftersom linan i vissa lägen förvandlas till en snubbeltråd. du måste också akta dig så att inte linan börjar löpa mellan Dina ben, för då kan du ju skada dig om hunden drar iväg och linan sträcks mellan benen på Dig. Innan du börjar med hundförarbälte, bör du nog ha skaffat dig god vana att handskas med en vanlig långlina som löper fritt på marken. För att vänja av hunden vid kaninjakt och harjakt har jag funnit den här bältesmetoden utmärkt. Man kan lugnt låta hunden dra iväg och jaga och ungefär en halv sekund innan han kommit ut till linänden vrålar man NEJ! Gärna med lite skräck i rösten, eftersom alla djur reagerar på skräckfyllt rop som att det är fara på färde. Efter 4 sådana stopp brukar Lihkku den 5:e gången stanna upp och stirra fånigt och tänker väl "hm... jag det går ju ändå inte jaga den där..."
Jag har skaffat en sådan där snabbkopplad hyska (hake) som skidåkare använder. Då kan jag snabbt koppla linor och koppel på olika sätt. Att göra så är praktiskt, därför att det kan förekomma situationer där husse och hund måste kopplas isär tillfälligt för att linan ska kunna dras förbi ett träd, en stolpe eller annat hinder. Den här "livlinemetoden" innebär att jag går obekymrat min väg utan att bry mig om hunden, och utan att prata med eller tjata på hunden. Jag tempoväxlar, dvs går ibland, småspringer ibland. Om hunden inte bryr sig om att jag springer bort, så uppstår ett ryck. Ganska snart lär sig hunden att hålla reda på mig. Visserligen går "livlinemetoden" llite stick-i-stäv med den teori som säger att man inte får använda långlinan som ett koppel, men det här är ju ingen långlina utan ett slags livlina för två individer som jobbar tillsammans.
Om du ger godis varje gång hunden når Din vänstra sida (trygghetssidan), så ökar följsamheten även när hunden är lös, även om hunden lär sig påtagligt att den sitter fast vid sin ägare med en lina. Förfarande kräver en del försiktighet från Din sida, så att du inte snubblar på linan, inte ställer till med besvär för andra människor på Din promenad. Obs! Ge alltid godiset med VÄNSTER hand, så motverkar du s.k. snedsättning, dvs att hunden driver med rumpan utåt från Din sida.
En smart grej som kanske inte alla tänker på är att vid vissa tillfällen helt enkelt trä 1,8-meters-kopplet in under hundens halsband, och låta det löpa mellan hundens halsband och hals. Nu kan hunden framföras kopplad i ett tillfälligt dubbelslaget 0,9-meters koppel vid möte med annat hundekipage el. dyl. Släpp nu bara ena änden av det dubbelslagna kopplet, så glider kopplet ur hundens halsband och hunden är snabbt fri och okopplad igen. Detta fungerar om kopplet inte är för tjockt och inte halsbandet sitter för tätt på hundens hals. Det smarta är att du slipper böja dig ned mot hundens hals för att kroka av karbinhaken från halsbandet, utan bara släppa iväg jycken automatiskt. Helst bör Du ändå gör som vanligt, beordra hunden att stå stilla. Drag bort kopplet. Låt hunden ta ögonkontakt med Dig 5-10 sekunder och ge först härefter frikommando. Annars tappar hunden respekten för kopplet och Ditt "osynliga mentala koppel"!
Gunilla Melkersson - IMMI-legitimerad problemhundskonsult - har utvecklat en rolig hundlek som hon kallar för "smit ifrån-kull" och som är en nyttig övning för att öka följsamheten hos hunden. Du och hunden är förbundna med varandra med ett lång lina (15-20 meter).
Ni leker "kull". du springer hit och dit och försöker "smita i från hunden", vars uppgift är att jaga ifatt dig och "kulla" Din vänstra sida. Ägaren måste då genast stanna och belöna. Belöningen blir i första hand godis, men man kan även använda smek, kliande eller kamplek, eller något annat som hunden tycker om. Syftet med Melkerssons övning är att lära hunden att följa ägarens kroppsspråk. Hunden ska lära sig att kika i ögonvrån när den befinner sig framför ägaren och vara beredd på att ägaren utan någon som helst förvarning kan byta riktning. Ägaren "smiter" framför allt när hunden befinner sig just framför. Hunden ska med sitt goda vidvinkelseende ha en bra chans att se när du vrider kroppen och byter riktning. Detta är signalen för hunden att hänga med. Hunden som helt struntar i att följa efter sin ägare kommer få ett ryck i selen, det rycket får man försöka göra så skonsamt som möjligt. Vill hunden ändå inte börja leka kull med sin ägare, måste ägaren använda bättre belöningar eller träna på ett område med färre störningar. Svårigheten kan ökas på flera olika sätt, till exempel ju kortare lina, desto svårare. Undvik att stimulera hundens jaktinstinkt för mycket. GÅ bort från den mycket livliga hunden hellre än att springa häftigt. Det här är en något annat än den vanliga linträningen. Texten om "smit ifrån-kull-leken har granskats och godkänts av IMMI-legitimerad problemhundskonsult Gunilla Melkersson (www.hundkurser.com)
Fortsätt promenaden när hunden bajsatOm hunden på kvällspromenaden bajsat. Fortsätt promenaden en stund till. Kanske kommer han att bajsa en gång till. Men det viktigaste är att om du har för bråttom hem igen, så kommer ju hunden bara lära sig att det inte är särskilt smart att bajsa för snabbt, för då får man bara gå hem med en gång och inte vara ute särskilt länge.
 |
| Copyright © 2002 Bill Leksén. All rights reserved. | -- Uppdaterad: 2014-05-26 |
|---|
Säljs bl.a. hos
