Doggie-Zen syftar däremot - för hunden trevligt nog - till att belöningen skall komma redan här och nu i livet. Om hunden avstår från något, så har den chansen att få uppleva något positivt i stället.
Doggie-Zen syftar till att lära hunden självbehärskning. Ge upp något bra för att få något bättre. För att få godis, måste Du avstå från godiset. Den här metodiken - som snarare är en träningsfilosofi än träningsmetod - härrör från USA-tränaren Shirley Chong.

Det allra första steget är att innan hunden får sin mat, så måste den sitta och titta på Dig, och vänta tills Du sagt "varsågod". Den får inte störta ut genom dörren, utan att ha fått tillstånd etc. Om Din hund fått syn på en annan hund som den vill gå fram och hälsa på, så gäller det att STANNA och STÅ STILLA. Belöningen blir att få träffa den andra hunden. Om den kopplade hunden är på väg mot ett mål, så tvärstannar man helt enkelt och står blick stilla, om man så skall bli stående där halva dan (envis lapphund!) - men man tager icke ett endaste steg förrän kopplet blivit slakt.

Viktigt är att inte tjata på hunden för att få den att göra saker. Låt den välja frivilligt, ty det är just frivilligheten som ger den största inlärningseffekten. Personligen finner jag dock den här träningsfilosofin svår att tillämpa fullt ut på promenader i långlina i storstadens grönområden. Det är mycket att ta hänsyn till i omgivningen: stavgående pensionärer, flanörer, cyklister, joggare på gångstigarna etc. Linan måste hållas ur vägen, så att den inte stör andra människor m.m.

Den norske hundexperten Morten Egtvedt berättar i tidningen Canis att han experi-menterat lite med att använda löptikar som belöning för att få sin hanne att gå i fritt följ. När hunden tittat på föraren har den blivit belönad med frikommando och fått tillstånd att springa bort till tiken (i koppel) och sniffa på henne i 7-8 sekunder. Sedan har hunden ånyo tvingats gå några meter i fritt följ, innan den fått ett nytt frikommando.

Budskapet till hunden är: Om Du är villig att ge upp något bra, så kommer Du att få något bättre. Men som sagt detta kräver att hundägaren tränar upp sin förmåga att arbeta på det här sättet. Hunden kan ju redan det här. Den bara måste få lite vägledning. Jag skrev faktiskt den här artikeln mest för att påminna mig själv om att jag måste bli bättre på Doggie Zen. För jag är verkligen ingen stjärna på metoden, utan mera van vid det gamla dumma stuket med "pli på hunden", "Det där måste man ta ur dom..." m.m.

Hon var en blandning mellan Schäfer och Jämtspets och hon gick klistrad vid min sida på ett sätt som skulle ha gjort en brukshundsinstruktör lyrisk. Ändå tränade jag henne inte ens 10% av vad jag nu lägger ned på vår envisa lapphund Lihkku.

Värsta scenariot är när ohyfsade hundar (vars ägare påstår sig ha full pli på sina hundar) plötsligt sticker iväg upp till Riksarkivet här på Kungsholmen, där det vimlar av dvärgkaniner. Då dras den stackars Lihkku med i fördärvet.

Senaste gången detta hände, så ställde jag mig och ylade som en varg.

Till min enorma glädje vände Lihkku om och drog med sig de andra jyckarna. Han kom tillbaka från ett avstånd på över 100 meter. Stolt husse! Pust. De andra hundägarna fick väl för sig att jag har full pli på Lihkku, men det var ju bara ylandet som gjorde susen.

Jag skulle dock vara lyckligare om Lihkku vore inkallningssäker till 100% - för det är ju vad jag är van vid. Förmodligen är det så att vi som har de fria viddernas hund måste träna inkallning mycket mera intensivt än andra, och ta till särskilda knep.

Förresten, hur kommer det sig att vi har mängder av kaniner i Stockholm? Svar, några djuraktivister släppte lös ett helt gäng ur ett laboratorium här i stadsdelen, och kaniner har en sagolik förmåga att föröka sig. Det fanns över 500 stycken en sommar och skadedjursgruppen ägnade sig åt storskalig avskjutning, men det har inte hjälpt särskilt mycket.

Kaninerna tvingar mig att hålla Lihkku i långlina, så mycket som möjligt. Det vore nämligen förödande om en kanin skulle smita över trafikleden och dra honom med sig.