Lihkkus dagboksanteckningar

Mina dagboksanteckningar, nedskrivna av husse (Valptiden) Man kanske inte ska lägga sej i vad andra gör? Förresten kan jag berätta en rolig episod som hände på hundkliniken när jag skulle vaccineras mot parvo och valpsjuka. Det var i somras. Husse och matte hade nyss rastat mej. Jag hade fått vatten. Jag hade kissat färdigt. Livet lekte. Jag var på gott humör, men det var varmt och jag flåsade ganska mycket som vi lappisar gör. Inne i väntrummet fanns en massa hundar som slet och drog och skällde och levde rövare. Jag satte mej vid husses sida stilla som en stjärngosse, och tyckte det var botten att de andra patienterna inte kunde ta det lite lugnt i väntrummet. Det var särskilt en stökig hund med en mycket hypernervös matte som drog i den stackars hunden, skällde och domderade. Ja, hon visste minsann bäst om allting och lade sej till och med i vad hon inte hade med att göra. Hon gormade på min matte och husse "att Ni måste ju ge hunden vatten för Fan!". - Ja, jag hässjade och lät som ett ånglok, men det gör ju vi lappisar med vår tjocka päls för att bli lite svalare. Och Du! Jag var inte alls törstig! Inte det minsta! Mitt husfolk har nämligen alltid med sig en särskild vattenflaska åt mej. Den där stökiga tanten gick resolut fram till en vattenpost i lokalen. Och så hällde hon upp vatten i en pappersmugg som hon ställde demonstrativt på golvet framför mej. Nej, nu blev jag jädrans trött på tanten som lagt sej i det hela. Förresten, vad visste hon? Kanske hade jag blivit tillsagd att inte dricka någonting alls inför en viktig operation. Vad sjuttons plåtar visste den där tanten om det? Så jag tog helt sonika plastmuggen i käften, och bar den lika demonstrativt tillbaka till vattenposten. Jag passade också på att med flit skvimpa ut en massa vatten på golvet som tanten fick torka upp! - Hi hi, det där kanske kan lära dej att inte lägga dej i hur andra gör med sina hundar, tänkte jag för mig själv, och så satte jag mig flinande vid husses vänstra sida. Alla i väntrummet skrattade gott, och jag tyckte det var kul! Hundkurser Valpkurs med bara lappisar på Skarpnäcksfältet. Nä, det var inte min grej. Jag var helt enkelt inte skolmogen, så jag hopade av efter fyra gånger. Sedan fick jag privatundervisning av matte och husse. De brukar köra lite vardagslydnad i ca 10 minuter under min timslånga morgonpromenad, där varje moment bara är på ca 1-2 minuter. Fördelad inlärning är bättre än hopad inlärning, säger dom. Och så har jag gått konsekvent i 20 meter långlina, och det tänker dom fortsätta med, säger dom, tills jag lärt mig komma till 100% på inkallning och inte sticker iväg efter alla fältharar och kaniner som finns i parkerna runtom här på Kungsholmen. (Juniortiden) Sommaren 2002 En lite tuffare lydnadskurs med en brukshundsinstruktör som är också brukar träna skyddshundar (polishundar). På kursen har det varit mest rottisar, schäfrar och lite skarpare jyckar. Jag nog varit sämst i klassen, men har fått träna mycket på platsliggning, och käfthållning. Kursen har hållits i Rålambshovsparken, och det har verkligen kliat i tassarna när jag tvingats ligga stilla och se hur hurtbullarna hos Friskis och Svettis kutar runt runt runt. Det ser jättefånigt ut, och banne mig exakt som en flock renar under renskiljningen. Ja, det är visst och sant att jag aldrig sett en ren i hela mitt liv, men jag känner ändå allt det här i kroppen som om jag varit med och vallat renar (i ett tidigare liv?). Det där ligger i hans gener, säger instruktören, vad han nu merar med det. På kursen övade vi bl.a. att gå slalom mellan andra hundar, inkallning mellan andra stillastående hundare etc. Men en gång smet jag iväg och in i Friskis och Svettis-skocken och sprang slalom runt mellan alla som då låg och kravlade på marken. De blev jättesura på mig, men vaddå? Jag visade ju bara vår lärare att jag hajat det där med slalom. Jag gjorde minsann rätt! Ja, nog blev jag härdad den här sommaren, av att ligga stilla och behöva höra den där högljudda disco-musiken och se på alla bollspel, utan att få vara med i spelet.. Kanske den här kursen varit lite vä tuff för mig, men.... jag har blivit ganska bra på att hålla tyst vid tillsägelse. Och så har jag sett hur de andra jyckarna gör på kursen, och gjort likadant som dom. Det har varit mycket nyttigt.

Foto av Lihkku som junior Min allra första hundutställing någonsin Den 9 maj 2002 släpade matte och husse iväg mig på en inofficiell utställning för alla raser ute på Gubbängsgärdet i Stockholm,. Arr.: Svenska Pudelklubben, mellansvenska distriktet. Jag trodde att det bara skulle vara pudlar där, men hej vad jag bedrog mig. Jag blev störsur när man hindrade mig från att nosa på alla mysiga vita pudeltikar. Jag är ju "a black man", så jag säger ba' "white is beautiful"! Vi kom dit jättetidigt för att få en bra startposition. Men lagom är bäst. Det var 15 hundar före mig, och det är idealiskt för en nybörjare. Då hinner man öga in lite hur DSG (de stora grabbarna) och DST (de stora tjejerna) gör i ringen! I väntan på min tur skällde jag som en galning för att visa mitt missnöje. Matte och husse var lite nervösa, lade jag märke till. De hade fått för sig att jag inte skulle kunna skärpa mig inne i utställningsringen. - Har Ni inte lärt hunden låta bli att skälla, sade en hundägande tant. Tänk vad en del skall lägga sig i. Själv hade hon en en liten golvmopp som senasre skällde som attan, och den fick hon inte ens tyst på! En annan har åtminstone fått lära sig att lägga av med skällandet när det gått lite för långt. Jag gick iskallt in i ringen, diagonalt från nedre höger hörn och rakt fram mot domaren. När jag fick kommandot STÅÅÅÅ! så stod jag stilla hela tiden, blick stilla som sfinxen i Egypten. Det trodde ju inte matte och husse att jag skulle klara. Vi hade övat en hel del på att STÅ, för en utställningshund skall vänja sig att STÅ och inte SITTA. Jag var helt cool. Det är en fin hund Ni har där, sade domaren, och då sträckte jag lite extra på mig. Men det hände en irriterande grej faktiskt. Just som jag stod där inför domaren, så kom en tant indrällande IN I RINGEN ALLTSÅ! Med två helfräsiga vita Kungspudlar. Tanten skulle prata med domaren om någonting. Men så där gör man bara inte. Hon kunde väl ha gett sig tåls någon minut? Jag bara kände hur det kliade i tassarna att sticka fram och nosa de där pudeldamerna i häcken, men så hörde jag husses väsning i mitt öra PASSS!!!!! - Det är inte värt att jag rör mig ur fläcken, tänkte jag. Då blir dom nog störtförbannade, både domaren och husse och matte. Så jag tänkte som så att de' där e' väl bara nå't slags mentaltest? Nu ska'rom ba' kolla om jag är så cool som jag låtsas va'. Men jag tyckte faktiskt att det var ett jäkla sätt att fresta en ettårig hanne som e' på hugget och börjat upptäcka vilka fräsiga hundtjejer det finns! Hur som helst så visade jag den domaren att jag är en skärpt gosse som både är på alerten och kan sköta sig. Jag antar att detta bara gav mig pluspoäng i bedömningen. Bra mentalitet, gick snacket. Jag tycker att hundutställningar är dödstråkiga. Jag fick sitta påpälsad i dubbelpäls i stekande sol en hel dag, eftersom jag inte bara fick HP (Hederspris), utan också BIR (Bäst i rasen). Därmed blev jag tvungen att vara med på eftermiddagen och tävla i BIG (Bäst i gruppen),och där fick jag en fjärdeplacering. Totalt utmattad av hela den här tillställningen sov jag i stort sett hela dagen, dagen därpå. Bra bedömning blev det i varje fall. Ja, jag hoppas att min pappa Cahppés Illu blir stolt nu, och mamma Kristallens Girma. Till den där inofficiella utställningen gick vi väl mest för att öva lite och kolla hur det var samt för att få en bedömning. Det är nog ingen van utställare som ens lyfter på ögonbrynet för mitt blygsamma resultat, men någon gång måste man ju börja, och det var kul ändå att vara med och kul att jag lyckades över förväntan

Officiell utställning i Västerås juli 2002 Så bar det iväg till Västerås till en nationell utställning, där jag blev bedömd av R.R. en domare som påstås vara ganska sträng. [Jml PUL - Personuppgiftslagen - får personnamn inte publiceras på webbsidor, Husses anm.] Ändå lyckades jag få 1junkl, 1junkk, HP - men det var ju egentligen ett certifikat vi oblygt hade hoppats på och inget annat. Som väl de flesta vet, krävs 3 cert för bli Svensk utställningschampion. Internationell utställning i Ransäter - juli 2002 Så for vi till Ransäter i Värmland, där jag fick mitt livs 1:a cert Jag gav upp ett hundskall. Jag såg att husse blev skärrad, för det var första gången jag skällde i en utställningsring. Jag tystnade meddetsamma när husse mumlade sin suggestion som han knyckt från Cirkus Bronett. Han brukar säga "... får vi be om största möj-liga tyst-nad..." , långsammare och långsammare och tystare och tystare och avslutar med en viskning. Det där har han kört med ända sedan jag var valp. Ett kommando skall bar vara ett enda kort ord "Tyst", sade en förståsigpåare till husse. - Hunden förstår inte så där många ord. Håhåjaja, jag säger då det. Det är ju för sjuttsingen inget kommando som husse säger. Det är ju hundhypnos det handlar om, en suggestion helt enkelt. Säger man den på rätt sätt, så nästan somnar jag! Självfallet hade jag ingen som helst chans på BIR (Bäst i rasen) mot en vuxen tik, en lugn gammal ringräv. Jag fick mitt BIM (Bäst i motsatt kön) och var lika glad för det, för därmed fick jag äntligen åka hem. Jag var ganska trött på Värmland vid det här laget, och vi hade 37 mil hem, visserligen i en luftkonditionerad bil, men ändå! Vi hade övernattat på en bondgård, och jag hade äntligen fått se livs levande får, kor och höns för första gången i mitt liv. Maxad med upplevelser ville jag nu bara hem! Officiella utställningar i Norrköping och Nyköping - augusti 2002 När matte och husse packade en blå väska med olika prylar, så hajade jag direkt vad det handlade om. Jaha, en utställning till. Vi for iväg till Norrköping. Vi for ganska raskt hem igen. - Det blev inget cert, muttrade husse och matte. Nästa morgon gick vi upp tidigt, och så for vi till Nyköping. - Jaha, så är det dags igen, tänkte jag. Det var ett fasligt rännande. Nu fick jag mitt 2:a cert och matte strålade av glädje. Själv blev jag jätteglad, för husfolket har lovat mig att jag skall slippa gå på flera utställningar i år. Nu skall jag vila tills jag fyllt 2 år och då försöka få det tredje certet som krävs för att jag skall kunna bli utställningschampion. Jag tycker bara allt det där är löjligt och är inte så värst intresserad, men kuta runt i en utställningsring en stund kan jag välan göra, om det gör dom glada. Tråkigt tycker jag det är att ligga och vänta på sin tur. På utställningen i Nyköping träffade jag underligt nog min hundlärare och två tikar som går på min sommarkurs. Då blev plötsligt allt så mycket intressantare. /-/ Kristallens Lihkku Lihkku dikterade och husse tolkade och skrev. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Det finns faktiskt - mig veterligt - inga andra lapphundar här på "Öfre Kungsholmen". I Högalids församling bor min lapphundskompis Qappo som är några månader äldre än jag. (Vi är släkt, för han är faktiskt kusin till mig!). Vi brukade tidigare träffas ganska ofta i Rålambshovsparken på morgonen, när Qappo var på väg till sitt hunddagis på Kungsholmen. Då passade vi på att lattja och busa en stund. Lika barn leka bäst. Jag tycker det är roligare att leka med en lapphund. Det blir liksom lite mera drag under tassarna då. Klicka på Qappos foto ovan, eller klicka på textlänken och läs gärna mer om min lapphundskompis Renfjällets Qappo * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Tillbaka till Lihkkus huvudsida