Att fostra en valp

Valpfostran och unghundsfostran Det här valpavsnittet vänder sig främst till Dig som är på väg att skaffa hund, kanske inte lika intressant för Dig som anser Dig vara hundvan. En hiskligt lång sida, men varför inte göra en utskrift på Din skrivare och sedan läsa i lugn och ro? Här redovisas olika åsikter och idéer från flera hundböcker, diskussioner med hundpsykologer och erfarna hundtränare, en del utländsk facklitteratur. Lägg gärna ett bokmärke till den här sidan och återkom hit. Med vilken behörighet uttalar vi oss? Vi är inga hundexperter, men inte heller nybörjare. Tonni - vår förra lapphundshanne salig i åminnelse - var också svensk lapphund. Matte har sitt ursprung i Södra Lapplands inland och har viss erfarenhet av Svensk lapphund sedan barndomen. Husse lärde sig en del av sin farbror som hade en militärutbildad schäfer. Husse hade för många år sedan en blandrastik som gick helt okopplad mitt i Stockholms innerstad och var lydig till 100%. Husse vistades i tonåren i Dalarna bland bönder som hade jakthundar. Allt lär man sig inte från böcker, utan genom att observera hur erfarna handskas med hundar och lyssna på sakkunniga. I hundböcker får man del av erfarenheter som hundkunniga satt på pränt, ofta lärdomar som gått i arv från far till son i långeliga tider. Mycket finns också att lära från studier i kynologisk forskning (hundforskning). Även om varje hundindivid är unik, så gäller en hel del generellt för de flesta hundar under deras känsligaste uppväxtperiod. Varför göra egna misstag när man kan lära sig av andras? Vem är egentligen hundexpert? Varje hund är ju en unik individ. Varje hundägare är en unik individ. Dessa unika individer skall fungera som ett team. Lapphundar och urhundsraser är kända för sin envishet och egenvilja. Det ligger i deras mångtusenåriga gener att ta egna initiativ. Olika hundraser har olika egenskaper. Hannar är mera egensinniga än tikar. Vissa ting gäller generellt för alla hundar oavsett ras eller kön. I bästa välvilja delar vi med oss av egna erfarenheter och misstag samt kunskaper, särskilt för den som står i begrepp att skaffa sig hund, eller nyss har gjort det, eller är förstagångsägare. Sunt förnuft Det finns många olika sätt att träna en hund. Alla metoder fungerar på ett eller annat sätt, annars skulle de ju inte användas. Olika metoder kan ge olika resultat - vara olika hundvändliga - olika roliga - passa för olika människor - olika hundar etc. Ingen annan kan bestämma vad som är rätt för just Dig och Din hund. Svälj inte allt som sägs med hull och hår! Hantera åsikter och råd från andra (instruktörer, bokförfattare etc) med försiktighet, ÄVEN VÅRA RÅD! Det bästa rådet till nybörjaren är: lyssna gärna på goda råd. Läs många hundböcker. Prenumerera på Hundtidningen Canis. Lihkkus hemsidor har en litteraturlista på nästan 50 hundböcker som vi tycker varit nyttiga. Klickerträning Jag vill varmt rekommendera att man redan innan valpköpet noga studerar boken Klickerträning för Din hund. Morten Egtvedt & Cecilie Koeste. Canis AS 2005. ISBN 82-92189-23-8. Tyvärr existerade inte den boken när Lihkku kom till vår familj, och det fanns inte så mycket skrivet om Klickerträning vid den tiden. Det är en träningsmetod som valpar tar till sig omedelbart och tycker är jättekul. Med Klickerträning tränar man mycket effektivt in sådant som att ta på halsbandet frivilligt, hanteringsträning, hälsa fint, inte hoppa på folk, valpbitning, burträning etc och man får en mycket fin kontakt från början med sin valp. Var kritisk! Bilda Dig en egen uppfattning och var lyhörd för det som som fungerar bra på just Din hund! Det är till syvende och sidst matte resp. husse som bäst känner sin egen hund - ibland kanske inte ens det. Låt valpen valpa av sig! En del erfarna hundtränare är negativt inställda till valpkurser, såvida de inte syftar till att fostra hundens ägare och socialisera valpen i samspelet med andra hundar. Låt valpen "valpa av sig", och ställ inte för höga krav på den, säger de. Lek fram lydnaden! Men var hela tiden konsekvent i all vardagslydnad, och vänta inte med att sätta upp regler tills hunden lämnat valpstadiet, ty det skall böjas i tid det som krokigt skall bli! Men det kan också vara nyttigt för valpen att lära sig att umgås på rätt sätt med andra hundar och människor och lära sig att inte vara rädd för företeelser i vårt moderna samhälle, hissar, bussar, spårvagnar, arbetsmaskiner, snögubbar, hästar, kor, får etc etc - alltså få social träning och erfarenhet av så mycket som möjligt före ett års ålder. Låt aldrig valpen leka med kopplet! Kopplet är neutralt. Det är ingen leksak. Det får inte heller användas för att skrämma eller bestraffa valpen! Låt inte valpen ha onormalt många kontakter med andra hundar och människor under Levnadsvecka 8-12! En del erfarna hundtränare rekommenderar att vara lite restriktiv. Bortsett från medicinska skäl, med viss risk för smittor, innan valpen fått vederbörliga vaccinationer, anses det viktigt att valpen präglas mest på sin matte och/eller husse som ju är de egentliga flockledarna. Om valpen får delta i för många okontrollerade "hundpartyn", kan Du på sikt inkallningsproblem, sägs det. Men isolera inte valpen från andra hundar! Hundforskare (Coppinger, Dehasse m fl) har funnit att hunden måste bli socialiserad genom umgänge med andra hundar för att bl.a. inte rikta sitt sexuella beteende mot människa, för att inte bli rädd för andra hundar, för att få syssla lite med "lekslagsmål" (upp till ca 11-17 veckors ålder). Total isolering från andra hundar leder till framtida problem i umgänget med andra hundar. [forts. spalt 2]

[spalt 2] Umgås med andra hundar eller ej? Socialisering med andra hundar innebär definitivt inte att Din valp skall få löpa amok tillsammans med andra hundar -, och särskilt inte med dåligt socialiserade hundar - medan ägarna står och röker pratar strunt. Alla hundar i parken går inte alltid ihop, eftersom de inte kommunicerar på rätt sätt. Valpfest Det är alltså bra uppsöka och gå på någon av de alltmer populära valpsocialiseringskurserna, även om det betyder att Du måste resa långt för att ta Dig dit. Valpkurs - ett utmärkt sätt för Din hund att socialiseras med andra hundar. S.k. "valpfest", där valparna får umgås i 1-1,5 timme anses också vara nyttigt för valpens sociala anpassning. Lagom är nog bäst Tjänstehundsinstruktörer i Tyskland praktiserar att låta valpen träffa så många människor och hundar som möjligt för att öva upp valpens sociala förmåga. Självfallet kan det inte vara rätt att isolera valpen från kontakter med andra individer. Men om man däremot ser sunt på saken och betänker att hunden är en nära släkting till vargen, så får vargvalpen till en början hålla sig till sin flock och springer inte ut i skogen och hälsar på alla andra vargar och björnar den ser. En varg brukar faktiskt inte träffa mer än ett dussin främmande individer under hela sin levnad. Begränsa kontakter - ej isolera Man bör alltså under vecka 8-12 begränsa kontakterna utan att isolera, och sedan efter vecka 12 öka kontakterna. Så har jag fått lära mig, och jag tror att även små människobarn mår bäst av att inte utsättas för onormalt gulligullande under den första levnadstiden. Det kan ju blir för mycket Men hur i hela fridens dar klarar man detta i praktiken om man bor i en storstad och i ett hus med 58 grannar? - "Får man klappa valpen", frågade många? - Den är så gullig. Ser ut som en liten björnunge. Den här delen har varit JÄTTEJOBBIG! Å ena sidan ville vi inte vara ogina, och Lihkku behövde ju socialiseras. Men å andra sidan inte fördärva vår framtida dressyr. Regler svåra att tillämpa när man bor i storstad. De som bor på landet brukar ha det motsatta problemet att det finns på tok för få hundar i grannskapet. Utstött ur flocken? Moderna hundexperter ifrågasätter äldre tiders ledarskapsidéer om att ignorera hunden vid hemkomsten och först hälsa på de andra i familjen, att familjen skall äta före hunden; att hunden måste sitta för att få sin mat; förbjudas tillgång till möblerna; inte får sova i sängen eller sovrummet etc. Allt avvisande, alla förbud, all ignorering och isolation som hunden utsätts för kommer att leda till att den känner sig mer eller mindre utstött ur familjen, i stället för att få känna sig som en flockmedlem. Gamla ledarskapsteorier omprövade Hunden är ett extremt socialt djur Den alltbestämmande ledarvargen finns inte. En vargflock leds inte auktoritärt, hävdar vargforskare. Hunden försöker inte alls klättra på rangskalan och ta kommandot över oss människor. Låt det vara en huvudregel att hunden också får bestämma lite grand och får lov att ta egna initiativ, och själv får avgöra när den avslutar en bestämd aktivitet under turen, vare sig det bara är att stå och titta, eller nosa länge och väl på ett grässtrå etc. Varje regel skall ha ett vettigt syfte Självklart måste vi människor av rent praktiska skäl tvinga hunden att rätta sig efter vissa lydnadsregler som att gå FOT vid sidan (för att inte bli påtrampad av andra, sitta i rätt hörn i en hiss, gå disciplinerat över en gata, inte uppträda störande för andra m.m.). Men att dominera familjehunden med en massa regler enbart i syfte att trycka ned hunden och "visa den på plats", anses i modern tid icke tillhöra s.k. "bra ledarskap". En bra ledare visar hur hunden kan bete sig på bästa sätt, men utan att trycka ned den och göra så att den upplever utanförskap! En vek hund måste fostras med mjuka metoder! En hård och envis hund kanske tål lite tuffare tillrättavisningar? Men vad vet andra människor vad husse och matte accepterar hos sin hund eller ej? Det är bara Du själv som kan fostra Din hund på rätt sätt. Ingen annan kan göra det åt Dig! Till förståsigpåare Du möter på Dina hundpromenader, säg bara vänligt: "Tack för rådet, men det är så här jag tränar min hund!" Snabbt rumsren Lihkku kom till oss vid 8 veckors ålder. Redan från dag 2 bajsade han utomhus samt kissade på en och samma tidning i köket - och en och samma tidning på kontoret. Efter en kort tid gjorde han konsekvent ifrån sig ute i det fria - nattetid på sin tidning i köket. Vid drygt 3 månader var han så gott som rumsren. Vi nämner detta, just därför många nyblivna valpägare upplever hundens "potträning" som ett ganska stort problem. Moderna hundexperter brukar påpeka att det alls inte är något problem, om man inte gör någon märkvärdig sak av detta. Vi håller med om detta. Signalorden KISSA - BAJSA - SKYNDA Varje gång som valpen kissar säger Du "KISSA!" och belönar med godis. Varje gång valpen bajsar säger Du "BAJSA" och belönar med godis och berömmer med en änglalik stämma. När hunden blivit vuxen, kommer Du att få nytta av de här signalorden, t ex vid tågresor med hunden. På väg till en hundutställning, 9 timmar på ett nattåg med inga stopp, fick vi 10 minuter på oss vid en station, och bara i samband med att man bytte lok. Vi stack ut från tåget med en himla fart och sade KISSA! BAJSA! - och Lihkku förstod allvaret i situationen, och avstod från att sin vana trogen sniffa runt och kräset välja plats, utan gjorde ifrån sig allt på en gång för att sedan vända tvärt på fläcken och direkt tillbaka till tågvagnen! Du måste vara snäll mot valpen! Valpen har absolut inga som helst fysiska förutsättningar att hålla sig länge! Du skall veta att - om Du är elak mot hunden när den är valp, så får Du i framtiden en hund som kommer att ha mycket dålig kontakt med Dig. Dålig kontakt kan på sikt ge allvarliga lydnadsproblem. [forts. spalt 3]

[spalt 3] Bort med gamla djurplågarmetoder Att doppa valpens nos i avföringen och bråka med den är inget annat än psykisk misshandel - rena rama djurplågeriet. Det får absolut inte förekomma! Ej heller får Du smälla valpen på nosen som är en av dess känsligaste kroppsdelar. Passa valpen Det finns inget annat att göra än att passa valpen! Gå ut så ofta som möjligt med den! Själva är vi i den lyckliga belägenheten att vi arbetar som översättare och kan vara hemma eller på kontoret som ligger 5 minuter från bostaden. Den här delen var därför aldrig något problem för oss. Genomgående tilllämpade vi s.k. mjuk metod. Varje gång Lihkku hade kissat på sin tidning fick han mycket beröm. Hände det "en liten olycka", nonchalerade vi bara detta. Vi passade honom ideligen. Vid minsta misstanke om att han behövde göra ifrån sig, gick vi direkt ut med honom, och ändå bor vi på tionde våningen i storstad. På kort tid lärde sig Lihkku att själv varsko när det var dags att uträtta sina behov. Låt alltså gärna valpen till en början hålla hus i köket eller i matrummet, (så slipper Du strö tidningar över hela lägenheten). Lägg en tidning alldeles vid dörren för de gånger då valpen inte hinner ut snabbt nog! Var skall valpen sova? Ett vanligt spörsmål är också huruvida valpen skall sova i sovrummet, nära sin nya flockmedlemmar eller ej, i ägarens säng, i en egen hundsäng. En del - särskilt utställningsfolk - använder sig av en liten bur, men det finns experter på etologi (hundens beteenden) som inte tycker att det är bra att stänga in valpen i en bur, därför att den då upplever ett utanförskap, och dessutom kanske vänjer sig vid att trampa i sin egen träck och urin. Kanske ordna en liten hage (med kompostgaller), och låta valpen få en hörna med tidningar att kissa på, en hörna att sova i ? Många tycker att valpen kan få sova i sin hundkorg som får stå i närheten av husfolkets säng. Det finns säkerhetsaspekter på att valpen kan få komma ut på vift och undersöka omgivningarna när husfolket sover. Tänk om valpen kravlar iväg på egen hand och börjar gnaga på 220-voltskablar eller andra farliga ting? Valpar försöker ju äta allt möjligt de kommer över. Lapphund behöver ej valpsäng Lapphunden vill i allmänhet inte ha någon valpsäng, utan föredrar att sova direkt på det kala golvet. Det blir för varmt för den att sova i en hundsäng. En vuxen lapphund förflyttar sig ofta natten igenom och sover på olika ställen. Men även en lapphundsvalp mår bäst av att få en egen liten trasmatta att sova på, eftersom trasmattan snabbt tar till sig valpens egen lukt. En del nyblivna valpägare låter valpen sova på golvet i sovrummet och ligger på en madrass direkt på golvet. Det är en lösning. Själva körde vi med gammal beprövad metod. Lihkku fick sova i matrummet på sin lilla trasmatta, och i andra änden av matrummet fanns hans kisstidningar att använda. Vi visade honom att han kunde uträtta sina behov just på dessa tidningar, och då gick han bara på dem. Om han sov oroligt och kände sig övergiven, så gick jag Husse helt enkelt och lade mig att sova på golvet bredvid valpen. Det tog inte lång tid för Lihkku att lära sig sova ensam i matrummet. Idag, vid vuxen ålder sover han i sovrummet vid fotänden av vår säng, eller i hallen, eller i vardagsrummet. Förflyttar sig som han finner bäst. Är husfolkets säng en förbjuden plats? Det finns de som anser att hunden bör få sova i husses eller mattes säng, den allra första tiden. Valpen behöver trygghet, särskilt den första veckan, när han nyss skilts från sina kullsyskon och sin mamma och behöver vänja sig vid sin nya flock. Det kan dock vara vanskligt att låta hunden sova i husses eller mattes säng. De som bekänner sig till teorierna om ledarskap påpekar att Alfa-individerna (ledardjuren) alltid skall ha ett eget litet revir i lyan. Dit har inte Omega-individerna (undersåtarna) tillträde. Vi har läst att det lär ha förekommit att hundar som vant sig vid att sova i husfolkets säng, senare i livet börjat ta sig friheter, och i vissa fall hanhundar till och med försökt hindra husse att sova tillsammans med matte. Viktigaste är att vara konsekvent Vi tror inte att man behöver vara stenhård vad gäller hund i säng eller icke, såvida man inte är pedant, eller har hygieniska synpunkter på hund i säng. På morgnarna brukar Lihkku hoppa upp och sova en liten stund i vår säng vid fotänden. När det blir för varmt går han därifrån. Vi tycker att detta är OK, ty han hoppar aldrig olovandes upp när sängen är tom. Han hoppar inte heller upp i vare sig sängar, soffor eller fåtöljer på egen hand. Det här sagda, tycks fungera bra för vår lapphund. Han är undergiven och visar inga som helst dominanta tendenser. Men har man en gång tillåtit hunden att vid vid enstaka tillfällen komma upp i sängen, så gäller detta livet ut med full konsekvens. Vem har rätt? Vem har fel? Eftersom ju valpen ändå skall vänja sig vid att lämnas ensam vissa stunder, och inte bli onormalt bunden vid sin flock, så vi menar att det är lika bra att vänja den vid att sova i ett avgränsat utrymme och sedan utöka reviret successivt, allteftersom valpen blir pålitligt rumsren. Vi är inga hundpsykologer. Den här metoden att börja med matrummet och successivt snarast möjligt utöka reviret fungerade för vår förra Lapphund och har fungerat bra för Lihkku som blivit lugn och trygg. Förvisad från husfolkets revir Under den korta tid som Lihkku var förvisad till matrummet, fick han ändå komma in och vara med oss när vi tittade på teve i vardagsrummet. Å andra sidan känns det - som sagt var - inte så roligt för valpen att inte få sova hos sin flock, men att ha den i sovrummet innan den är rumsren fungerar definitivt inte bra. Alla dörrar var dock öppna, så att Lihkku hela tiden kunde höra vår andhämtning och våra rörelser. Till en början, sov husse - som sagt var - på köksgolvet med honom, och det rekommenderas verkligen för den som har tålamod och är beredd att offra sin egen bekvämlighet. Resultatet blir en tillgiven hund. Första nätterna hela tiden, sedan delar av nätter när han vaknade orolig. * * *

Avsnitt 2 Låt valpen nosa i lugn och ro Varje morgon rastade vi Lihkku i ca en timmes tid. Förståsigpåare har gjort gällande detta är "för mycket" för en liten valp (15-30 minuter brukar man rekommendera). Merparten av utevistelsen var hans egen tid. Han fick nosa i lugn och ro och terrängen. Ofta stod husse medvetet stilla i 12-15 minuter medan Lihkku stod och fäglodde på en simmande svan, eller bara njöt av usikten, soluppgången och dofterna. Han fick spåra i lugn och ro. Vi respekterade hans behov, och därmed blev han lugn och trygg, och respekterar oss. Träningen i att stå stilla har också varit till gagn av på utställningar. Lihkku har stod stilla över 6 minuter inför en domare och hans domaraspirant under en längre examination på en utställning, utan att jag behövde ställa upp honom igen. Han står föredömligt stilla när vi pratar med bekanta och andra hundägare utomhus utan att pocka på vår uppmärksamhet, när vi åker T-bana, besöker affärer etc. "Enrichment" att berika hundens liv På senare tid talar hundexpertisen om "enrichment", dvs att man skall berika hundens liv. Det är hundens liv att spåra och nosa och utforska. Man skall uppmuntra honom att ta egna initiativ. Hunden får nosa med måtta! Låt inte valpen spontanspåra för mycket i ett område där det vimlar av fältharar eller rådjur. Här på Kungsholmen dräller det av harar, och dessa började Lihkku snabbt försöka jaga. Låt inte hunden nosa i djurs legor, exempelvis där ett andpar legat och gonat sig länge. Låt inte hanhunden "snöa in på" exakt varenda tikfläck utmed promenaden. Ransonera! Detta anses viktigt under valptiden, eftersom ägarens ledarskap påverkas. Du riskerar att få en hund som inte har ögonkontakt med Dig, och som föredrar att gå sina egna vägar. Jag tror nog att man bör balansera mellan de olika ytterligheterna, någonstans mellan det hårda ledarskapets teorier och ren släpphänthet. Ransonera alltså hundens eget spårande, men döda inte hundens nyfikenhet och upptäckarglädje. Lydig in i döden! Andra experter säger att man inte skall låta hunden ta en massa egna initiativ. Att order skall åtlydas till punkt och pricka. Vi tror inte på sådana fostransmetoder. Vi har läst om hur en mycket väldrillad hund var platslagd, och lydigt låg kvar när tjuren kom lös i ladugården och massakrerade honom. Den hunden visade lydnad in i döden! Hösten 2002 hände det sig att en initiativrik lapphund var djärv nog att drista sig att väcka sin husse och tala om att det brann i stugan. Den hussen klarade sig från att bli innebränd, tack vare att hans hund tog egna initiativ. Det kan alltså vara vanskligt att fostra en hund så hårt att han kanske tänker: - nä, jag väcker inte husse i det här läget, för han blir nog bara fly förbannad då. Låt honom sova. Visserligen brinner det, men det är hans problem! Jakt är en trafikfara i storstaden Ett problem är att vi av säkerhetsskäl inte kan låta hunden jaga harar fritt, eftersom dessa smarta rackare sticker iväg över hårt trafikerade leder. Man får försöka både utöva gott ledarskap, utan att tjata ihjäl hunden. Låt honom få vara hund. En balansgång med ställningstaganden som förmodligen bara ägaren själv kan klara. Apropå begreppet "ledarskap": om Du som hundägare träffar någon förståsigpåare som säger till Dig att du måste utöva "bättre ledarskap", eller anklagar Dig för att vara en dålig "ledare" för hunden, be då vederbörande att precisera exakt vad han eller hon menar, och att ge konkreta exempel! Vad har förståsigpåaren för ideal ifråga om ledarskap? Adolf Hitler, Gandhi eller Moder Teresa, för att låna ett exempel ur en artikel jag hittade i en hundtidning. Hundens landmärken Doftfläckar av kiss och bajs i terrängen är lika viktiga för en hunds orientering som fyrar och ruskprickar är för en skärgårdsskeppare. Dessa ger vägledning inte bara för hunden själv, utan för alla artfränder i kvarteret. Hunden måste i lugn och ro få läsa det som hundexperterna kallar "dagstidningen" resp. "kvällstidningen". Då blir hunden lycklig. Många har fått för sig att en hanhund kissar för att markera revir, men moderna hundforskare anser att det lika mycket handlar om att markering av koordinater i terrängen för att underlätta orientering, för att känna sig lite mera hemmastadd, och ibland för att lätta lite på trycket både bokstavligt och bildligt talat. Det är möjligt att en hanhund kan bli besvärligare, mindre hörsam, om den får kissa och nosa hur mycket den vill. Det kan mycket väl tänkas. Det är en praktisk lydnadsfråga, helt enkelt. Det är inte bra att låta hanhunden tänka på tikar mycket större del av tiden än den ägnar åt sin husse resp. matte. Vi låter därför inte Lihkku kissa fritt exakt var han vill. När flockledaren tycker att flocken skall dra vidare, så bör han nog hänga med flockledaren. Matte oroar sig för att Lihkku kan få en del smittor från tikars urin. Faktum är att när han fått härja alltför fritt i tikfläckar, så har han ibland mått dåligt efteråt och kräkts, fått lite feber etc. Vi rycker aldrig i kopplet och försöker slita Lihkku från ett ställe där han nosar. Fastnar han på stället går jag hellre fram och lyfter honom vänligt i bringan, eller puffar lite vänskapligt och uppfordrande på honom. Jag bestämmer när vi skall dra vidare, men jag rycker inte i kopplet. Han får först chansen att välja att hänga med. Koppla inte heller hunden omedelbart efter en inkallning, så undviker Du att hunden förknippar inkallning med fångenskap. Låt hunden glömma bort kopplet! Förresten tänk logiskt. Om hunden ideligen blir dragen i kopplet, så uppfattar den det nog som att det dumma elaka kopplet är boven i dramat. Och så fort hunden inte har kopplet på sig, så upplever den sig som helt fri och behöver inte åtlyda inkallning. Med ryck och slit blir hunden vad en del amerikanska hundexperter benämner "collar smart", dvs halsbandsklok. Om Du i stället går fram till hunden och med hot och otrevligt bemötande och när han lyder sedan fortsätter att bli vänligare och vänligare, så är det ju Du som styr beteendet och inte kopplet! Vi har inte bara låtit Lihkku bläddra "förstrött i sin morgontidning", utan också aktiverat honom med föremålsletning som ger träning för en hunds nos och hjärna. Detta är hundens "korsordslösning". Även inomhus har vi arrangerat godisletning många gånger i veckan. Helt utan koppel vore ju bäst, men... Idealet anses vara att träna hunden helt koppelfri. Detta är praktiken omöligt i en storstad med farlig trafik och möten med aggressiva hundar? Om hunden rusar fram till någon flanör och hoppar upp med leriga tassar, så åker husse och matte på en räkning för kemtvätt. Många människor är hundrädda och faktiskt i vissa fall även på psykiatrisk nivå (kynofobi!). Det håller inte att ha hunden okopplad. För övrigt råder koppeltvång i hela innerstaden. Det är hänsynslöst att låta sin hund rusa fram till en annan hund. Den kanske är nyopererad och har ömtåliga stygn under buken etc. Den kanske är aggressiv? Tänk på det! Vi släpper inte iväg vår hund lös till ett hundmöte till en kopplad hund. Tyvärr har det hänt när han varit lös att han varit olydig och stuckit iväg till ett hundmöte. Men han är under utbildning, och tränar man honom inte lös, så får man honom inte heller att komma på inkallning som lös. Återigen tuffa utmaningar. Låtsaslös i långlina Bästa resultatet når man om man tränar hunden helt lös utan koppel. Men detta strider mot ordningsstadgan i de flesta städer, och det strider mot den allmänna hundlagen under senvåren och sommaren. Att låta hunden gå lös kan sluta illa. Lihkku har fått gå med 15-20 meter långlina släpandes efter sig, och det började vid två års ålder ge resultat. Inte förrän vid ca 4,5 års ålder kunde jag vara ca 95% säker på hans avståndslydnad, förutsatt att ingen har eller kanin eller rådjuör eller höglöpande tik dök upp.... Kanske är jag en bara en usel hundtränare, men när jag och Lihkku hämtade tillbaka en blindhund som inte var så pigg på att återförenas med sin synskadade matte, så tänkte jag, att även professionella tränare av servicehund har sina fläckar! Det har - hör och häpna - faktiskt förekommit att Lihkku avbrutit jakt på en harpalt när jag skrikit STANNA! För det mesta går jag så långt från linänden att jag i praktiken inte har någon makt över honom, men linan känns trygg att ha när vi nalkas ställen med harar, kaniner och rådjur. Läs gärna avsnittet om Långlineträning. Kopplet inget tvångsmedel Kopplet undviker vi som sagt alltid att dra i. Det används i första hand som en livlina för att hindra hunden att ta ett krumsprång ut i trafiken samt för att lyda lagar och förordningar om kopplad hund. Vi försöker locka och pocka på honom, och när inget annat hjälper knycka till lite lätt i kopplet som en liten påminnelse, men han måste först få chansen att göra rätt, innan han blir "kölhalad". Annars upplever han ju att det är kopplet som är uppfostraren och att man bara behöver lyda när man går i koppel. Ryck inte hårt i kopplet. Du kan ge hunden whip-lash-skador i nacken. Vi är själva totala motståndare till ryck i kopplet, och använder inte ens lätta knyck. Men många amerikanska tränare och även svenska hundtränare förordar knyckmetoden, men mycket sparsamt och på följande sätt. Samtidigt som Du kraftfullt och bestämt säger NEJ knycker Du helt lätt i kopplet (ungefär som vid pipmpelfiske). Knycket bör gå från sidan av hundens hals, inte bakåt över ryggen. Knycket är ingen bestraffning utan en s.k. taktil signal för att väcka uppmärksamhet. Alltså samma principer som körsvennen har när han kör sin häst. Observera att knycket måste komma SAMTIDIGT med förbudsordet, och sedan skall kopplet omedelbart bli slakt, och berömmet måste komma exakt då. Ungefär så här: [knyck] + NEJ + [nu slakt koppel] + BRAAAA De som använder den metoden brukar ganska snabbt hunden att gå fint vid förarens sida, genom följande metodik. Låta hunden gå ut 1,8 meter i standardkopplet, säga hundens namn och knycka lätt i kopplet och vända tvärt 180 grader åt höger - sedan slaka kopplet och ge berömmet och börja gå tillbaka samma väg, och öva med att göra medsolscirkeln snävare och snävare tills hunden fattat galoppen och börjat gå på vänster sida. De hundexperter som rekommenderat knyck-i-kopplet-metoden brukar få kritik av de experter som arbetar med operant träning, klickerträning etc och kallar knyck-metoden för "latmansdressyr". Själva har vi arbetat enbart med klicker och anser att det gäller att undvika obehag för hunden och lära honom att det alltid lönar sig att samarbeta. Experter på klickerträning gör i sina böcker gällande att tränar man med klicker, så kan man glömma alla de gamla klassiska metoderna. Hunden blir föjsam till tusen utan obehagliga korrigeringar. Läs gärna vår sammanställning av olika träningsmetoder. Det finns en hel del samlade informationer om hunddressyr av det slags som Du förmodligen inte hittar lika lätt någon annanstans. Det anses vara så att om man avstår från att knycka i kopplet och kämpar tålmodigt med mjuka metoder, så når man bästa möjliga resultat med kvarstannande effekt. Men visst förekommer det att vi till och med tvingas rycka i kopplet för att en trafiksituation så kräver. Det är mycket svårare att koppelträna en hund i tät stadstrafik än ute på landsbygden. Lihkku's egen morsesignal Redan från början betingade vi också Lihkku om genom att blåsa i en visselpipa samtidigt som han fick sin mat, fick välsmakande godis etc. När jag i en liten visselpipa för handbollsdomare visslar Lihkkus egen anropssignal - morsetecknet C dvs -.-. (dah-dit-dah-dit) i en jämn 80-takt - så tittar han upp. Morsesignalen H dvs .... - fyra snabba korta betyder HIT med språng. [forts. spalt 2 i avsnitt 2]

[Avsnitt 2, spalt 2] I och med att han hade en egen anropssignal, undveks att han stack iväg när oansvariga rolighetsministrar visslade på honom och därmed lockade honom att springa tvärs över en hårt trafikerad väg. För oss är det obegripligt att det finns sådana tanklösa typer som kallar in på andras hundar! Nu säger en del experter att hunden blir sämre på inkallning med kommandot HIT om man lärt den att komma på visselsignaler. Andra säger att det inte är något problem om man inte blandar de två metoderna för mycket. Det blir som två språk för hunden. Idag vill jag nog hålla med om detta. Visselpipan är mitt säkraste instrument för inkallning i praktiken. Det fungerar på långa avstånd och han kommer. Men vad gör jag när jag glömt visselpipan hemma? Och hur kul är det när visselpipan slutar fungera, vilket hänt flera gånger när det varit över 20 grader kallt. Ingen av oss kan busvissla, och det bör man kunna om man skall hålla hund. Hur som helst, så rekommenderas s.k. överljudspipa som har ett högt visslande ljud som människor hör, men övertoner som bara hunden hör. Klassisk inkallning Vi kallar in med kommandot HIT, och då går Lihkku in på klassiskt vis på förarens högra sida, bakom ryggen på föraren och sätter sig i läget FOT, dvs vid förarens vänstra sida. Vi skiljer på HIT som är strikt klassisk inkallning och KOM, som är att komma med den inkallning som är vanlig i anglosaxiska länder, nämligen rakt framför föraren nos-mot-ansikte. Modern U-sväng Den "modernare" s.k. U-svängen - av norrmännen kallad "Svenskingången" - är faktiskt inte så dum om man bor i en trafikerad stad. Om hunden kommer in framifrån till vänster sida och svänger dikt 180 grader och placerar sig vid förarens vänstra sida, så har man mera koll på var hunden befinner sig, än om den kommer in klassiskt bakom ryggen. Lek med visselpipan Vi har alltid kört korta träningspass på några få minuter och lekt lite att Lihkku är en vallhund och visslat för STANNA, gå vidare framåt etc. På långt avstånd fungerar som sagt visslingarna bättre. Och om inkallningen misslyckats med ordet HIT, så har visselpipan då gjort susen. Även om visselpipan inte alltid strejkar så är det ingen höjdare att stoppa den i munnen när det är 24 minusgrader utomhus. Den som kan "busvissla" eller vissla effektivt kanske kan slippa använda visselpipa, men visselpipan har den fördelen att signalen från den blir ren och helt ofärgad av inkallarens sinnesstämning, dvs signalen innehåller inget annat än det som hunden skall reagera på. Med våra nuvarande erfarenheter av Lihkkus förmåga att komma på inkallning, så tror vi att experterna som varnar för att införa visselpipa som inkallningsmedel i mångt och mycket kanske har rätt. Oavsett om man visslar på hunden eller ropar KOM, så är det förmodligen rätt att använda kommandot HIT, men just när hunden är mycket nära föraren och garanterat är på väg in med full fart. Ordet HIT - liksom alla andra kommandon - får bara sägas en och endast en gång! Hunden hörde Dig första gången, men kanske inte brydde sig om att lyda. Om kommandot upprepas gång på gång förlorar kommandot sin kraft. Klickern får aldrig användas för inkallning *** För Dig som intresserar Dig för klickerträning, kan det inte nog upprepas, Du får ALDRIG använda klicken för inkallning. Klicken används endast som OKEJ-signal för ett beteende som hunden själv kommit på att visa och som Du fångar upp med klickljudet!!! Håll klickern helig, ty eljest vattnar Du ur den viktigaste signalen i all Din hundträning. *** Upprepa aldrig ett kommando Hur svårt det än är, så måste man disciplinera sig att inte säga LIGG, LIGGGG LLLLIIGGGGG, flera gånger, utan använda all sin fantasi och allt sitt tålamod för att uppnå resultatet utan att säga kommandot mer än en gång. Svårt, svårt, svårt. Mycket svårt. Men tänkvärt! Genom att låta valpen gå lös så mycket som möjligt, får man den att lyda bättre på inkallningar, påstår hundexperterna. Jomenvisst. Det är inte så lätt att låta hunden gå lös när man bor i Stockholms innerstad, där det råder koppeltvång. Under sommarsäsongen gäller den allmänna hundlagen i skog och mark, oavsett var man bor. Har man inte pli på hunden till 100% så kan den heller inte få gå lös och trivas. Tyvärr är det många hundägare som inte har ett dugg koll på sina lösspringande hundar. När Lihkku hade blivit vaccinerad, skulle han inte träffa andra hundar på 2 veckor. Men ideligen kom lösspringande jyckar farande som lokomotiv mot Lihkku. Vi blev tvungna att lyfta upp honom, vilket tyvärr ger fel signal till en valp som då kan tro att den annalkande hunden är farlig, och så kan han till sist bli rädd för andra hundar! Det finns många hundexperter som avråder från s.k. flexikoppel Själva har vi funnit det mycket irriterande att möta hundägare som inte lärt sina vuxna hundar inkallning, och ändå har dem lösa utan att ha någon som helst koll på dem. Många hundägare vill tydligen inte lägga ned någon speciell energi på att lära hunden vardagslydnad, så att den kan få gå lös och ändå komma på inkallning, och finner flexikopplet bekvämt. Om de åtminstone använde stoppknappen. Det är banne mig hänsynslöst att släppa iväg sin hund 4-5 meter rakt mot vår hund, när vi håller på att öva honom på att "gå förbi". Om jag som förare bestämt att inget hundmöte skall ske, och hunden verkligen lyder, så håller jag mig till regeln att aldrig återta ett kommando. Det skall åtlydas, och som hundens flockledare har jag initiativet. Konsekvens är A och O när det gäller hunddressyr. Givet kommando gäller och skall åtlydas. Hundmöten och hundlekar bör inte heller ske i vare sig i koppel eller långlina, eftersom hundarna då kan trassla in sig och komma till skada, och faktiskt helst inte heller med halsbandet på. Det har hänt att hundar fastnat i varandras halsband och skadat sig. Låtsaslös i långlina Under träning har vi låtit Lihkku gå med en 20 meter tunn, smäcker RÖD nylonlina. När han börjat jaga efter en hare, joggare, cyklist, annan hund, stavgående pensionär etc, varit på väg att ta ett skutt ut i trafiken etc - så har det bara varit att stampa på linan, eller i förekommande fall låta den glida löst i handen och stoppa hunden mjukt. Långlineträningen beskrivs så gott som inte alls i de flesta hundböcker. På Internet finns det mig veterligt inte någon lika omfattande svenskspråkig beskrivning som den du kan läsa här om långlineträning. Långlinemetoden bygger på att låta hunden konsekvent gå i långlina. Det skall bli en vana, ett slags "slips" som alltid hänger med. Om man har den på sig, kan man inte fly långa sträckor. Husses/mattes arm är oändlig. När hunden kommit i närheten, är det smart att trampa på den lilla stumpen och stoppa hunden. I sådana lägen låtsas vi som det regnar och kopplar om till den riktiga långa linan. Hundkunniga har rått oss att träna med långlinan tills Lihkku fyllt två år, och då kommer vi att få en fullt lydig lösspringande hund. Jag tänker lyda detta råd, men säger Fan tro't, sa Rellingen. Framtiden får utvisa resultatet. Erfarna hundtränare rekommenderar att man varierar träningen, och inte låter hunden genomgående gå i långlina. Man kör omväxlande med hundens vanliga koppel, så att inte hunden uppfattar det som något slags "hundlig rättighet" att i alla lägen vara fri att nosa på vad den vill. Erfarna hundtränare säger också, att när hanhunden är i könsmogen ålder, bör man förhindra den att låsa fast nosen på en tikfläck. Att förhindra honom att kissa på exakt varenda stolpe, att visa honom att ledaren bestämmer även en hel del över var det skall kissas och när, men självfallet utan att förvägra honom att uträtta sina naturbehov. Det är markeringskissandet vi som ledare bör utöva en viss kontroll över. Annars riskerar vi att få en hanhund som blir kvarterets kung och supervärsting. Fördelad inlärning är bättre än hopad inlärning Träning av olika moment sker i lekfull form och max. 1-3 minuter åt gången och med valp max 1-3 repetitioner. Många har sagt att det är fel att börja "dressera en liten valp", och att han måste få "valpa av sig". Men en viss vardagslydnad är tyvärr ofrånkomlig när man bor i ett flervåningshus i en storstad. Att sitta eller ligga snällt utanför dörren med smutsiga tassar, tills de blivit rengjorda är en nödvändighet. Att sitta längst in i hörnet i hissen är viktigt om man inte vill att valpen skall sticka ut huvudet genom hissgrinden i äldre hus och bli halshuggen. Sitta vackert på rätt sida om hissdörr, entrédörr etc är viktigt för att undgå klämskador, slippa bli påtrampad etc. Hunden måste kunna uppträda vettigt vid färd med buss och T-bana, hålla till höger i framförgående när man möter en hord människor i trånga passager etc. Goda vanor måste läras ut redan på valpstadiet, men utan kadaverdisciplin och under lekfulla former. Stå - ej hoppa! Alla valpar vill hoppa upp på människor för att nå upp till dem och slicka dem i ansiktet. Om detta sker alltför många gånger, så kommer Du att få en hund som med leriga tassar hoppar upp på folk i tid och otid. Den har ju då dresserats att hoppa upp på folk. Tänk på detta redan på valpstadiet! Lihkku hoppade fortfarande upp på folk vid ett års ålder, och glömde sig vid 4,5 års ålder någon enstaka gång, och det kan vi bara tacka alla "gulli-gullare" för. Säg inte: "inte hoppa! Hunden hör inte ordet "inte" utan bara kommandot. Beordra i stället hunden att utföra något som hindrar den att göra det oönskade! Det tar ganska lång tid innan nybörjaren fått in det tänkandet i ryggmärgen! Genom att envist ge kommandot STÅÅÅÅÅ! och använda klickerträning och klicka och ge godis så fort som de fyra tassarna var i marken, har vi till sist lyckats få bukt med så gott som allt hoppande. Om hunden skall vara utställningshund så är det förödande att lära den att hoppa på en vänlig människa som vill hälsa på hunden stående rakt upp. Om den hoppar upp på domaren, så är i allmänhet loppet kört, om domaren inte är tolerant. Ett bra sätt att lära hunden att inte hoppa är att alltid kommendera SITT i sådana här situationer. Men... för en utställningshund är det nog säkrast att kommendera STÅÅÅ, så att man inte råkar ut för en hund som sätter sig framför utställningsdomaren, vilket är förödande för resultatet. Det kan vara smart att hålla handen beredd ovanför manken och förhindra hoppet. De flesta hundpsykologer är ense om att det inte är bra för hunden att träffa en annan hund utan att hundmötet leder till "sluthandling", dvs att de inte får genomföra hela sitt ceremoniel och leka lite med varandra etc. Det leder bara till besvikelse för hunden att inte få leva ut mötet helt. Genom att kommendera hunden att sitta, innan den träffar en 'gulli-gullare', så lär den sig att inte hoppa upp. Om Du tänker låta hunden delta i utställningar bör Du i stället satsa på kommandot STÅ! så att Du inte lär hunden att sitta. När han kommer fram till en hunddomare skall han nämligen STÅ! Klickerträning är utmärkt även för valpar. Klicka och ge godis just när valpen fått 4 tassar i marken och sedan befästa signalordet STÅ kan göra underverk med en hoppande hund. Tyvärr kommer omgivningen att göra allt möjligt för att sabotera träningen, genom att LÅTA valpen hoppa upp och säga att det gör inget. Det är kanske gulligt när hunden är valp, men så lagom gulligt när den blivit vuxen och hoppar upp på någons nytvättade kappa med leriga tassar och ägaren får betala kemtvätt! Miljöträning Apropos miljöträning, så brukade Husse gå fram till en bullrande Atlas Copco kompressor eller annan skrämmande maskin och ge honom godis och undersöka maskinen och upprepa att den är sååååå fiiiiiiiin (långa vokaler). Lihkku verkar dock inte överdrivet rädd, bara nyfiken. [forts spalt 3 i avsnitt 2]

[Avsnitt 2, spalt 3] Det här med "sååååå fiiiint" har jag tjatat med honom om och om igen när han gnagt på ett ben, när vi legat och lekt med honom på golvet, smekt honom etc. När han ätit något riktigt gott. Han är programmerad att "såååååå fiiint" Innebär kärlek och trygghet. Är inte Husse rädd för den stora maskinen, så är den inte farlig. Husse och Matte vet alltid bäst. Å andra sidan blev vår valp lite väl nyfiken på större motorredskap, så vi fick verkligen passa honom, men rädd var han inte för sådana här doningar. Med tiden mognade han. Under hundens känsligaste period 3-12 veckor, bör den ha upplevt vissa saker, t ex ha fått en del erfarenhet av att åka bil, eller andra fordon. Innan hunden fyllt ett år, bör den ha uppnått så mycket som möjligt. Då kommer den i framtiden att tackla alla möjliga situationer och ta det med knusende ro. Vi har tränat tågresor, bilresor, bussresor, T-bane-resor etc. Dock ej fallskärmshoppning, och Lihkku har inte flugit med flygmaskin. En brist i utbildningen. Rädsleövervinning Först och främst ÖMKA aldrig hunden. Det bara förstärker rädslor! Ett mycket bra råd läste fick vi av en hundpsykolog på Internet. Om hunden blivit rädd för något. Stå stilla på stället. Prata inte med hunden. Avvakta. Låt hunden ev. ta kontakt med "det farliga" och åtminstone gå halvvägs för egna tassar fram till det. Prata inte med hunden. Titta inte på hunden. Avancera mot det "skrämmande objektet" tills Du nått ända fram. Om hunden själv tar kontakt med objektet ge mycket beröm. Om den inte vågar ta kontakt, börja föra ett vänligt samtal med objektet som vore det hustru eller sambo eller en kär vän. Tag på objektet. Om hunden vågar ta kontakt med objektet. Beröm mycket och ge godis. Lihkkus första vinter tillämpade jag denna metodik, när han blev rädd för snögubbar av olika sorter. Till sist blev han så modig att han hedrade snögubbarna med att lämna sitt visitkort, dvs kissa på snögubben. Om det här lyckats. Ta nu mycket, mycket gott om tid på Dig och vandra fram och tillbaka mellan de BÅDA punkterna, dvs den punkt där hundens skräck utlöstes och objektet. Vandra monotont fram och tillbaka tills hunden är mentalt "utsläckt", dvs inte reagerar å det allra minsta. Nota bene! Detta kan ta förfärligt lååååååång tiiiiiiid! I Monotont vandrande fram och tillbaka ger ett slags hypnotisk effekt på såväl människa som djur. Nyårssmällarna är inga problem för Lihkku. Första året blev han blev i stort sett bara fly förbannad och skällde på raketerna och smällarna. Det var inte skräck, utan klart ogillande. Nyårsafton nr 2 brydde han sig inte alls. Han är ju skottfast enligt mentalhälsobeskrivningen, det s.k. MH-testet som han avklarat med godkänt skottprov. Men experter säger att en hund kan bli skotträdd och rädd för smällare senare i livet om han råkar ut för en obehaglig situation i samband därmed. Försiktighet anbefalles. Senaste nyårsaftonen gick jag medvetet ut i parken och vi miljötränade på raketer och smällare på avstånd. Lihkku kanske skulle klara sig bra i tjänst som krigshund som jakthund etc. Tokspel - tokfnatt - olydnad Redan från första dagen var Lihkku otroligt stökig och nervig och fick ofta fnatt. Han snodde runt i kopplet som en propeller och markerade med hugg som en liten krokodil, hoppade upp och bet i händer och kläder. Han var definitivt jobbigare än vad som är normalt för en lapphundsvalp och valp över huvud taget. Mycket hundkunniga människor bevittnade detta och alla var vi förundrade. Han sov inte så mycket som valpar brukar göra, och han blev bångstyrig när han gick i koppel, men var världens underbaraste valp när han fick vara lös. Matte försäkrar att hennes förra lapphund var lugn och snäll som valp och aldrig ens försökte bitas. Många experter konsulterade vi, och den kända hundboksförfattaren Inki Sjösten är en av dem som via personliga e-brev varit vänliga och engagerat sig och kommit med mycket goda råd som också fungerat - och som från början varnade för att använda de gamla klassiska metoderna med tuffa nedlägg och sådant som hunden uppfattar som "en kamp på liv och död". Många människor kom med alla möjliga råd. Slänga vatten i ansiktet på hunden, säger någon. Andra experter säger, nej nej, det förstår han inte och blir bara förvirrad. Lägga ned hunden och hålla honom fast tills han lugnar sig. Nej, säger moderna experter: händerna skall alltid vara snälla. S.k. alfarullning leder i allmänhet till försämrad relation mellan ägare och hund. Man bör bara ta i hunden när man är vänligt sinnad och inte korrigera ovänligt med händerna. Tyvärr har vi nödgats göra undantag från den regeln när han inte kommer på inkallning. Lite lagom handpåläggning kan förhoppningsvis inte miljöskada hunden. Militärhundar brukar inte tränas med alltför mycket gulli-gull-metoder. Hunden mår också bra av att ha "himmel" eller "lite grand av ett helvete" och veta att samma regler gäller i alla lägen. Man får inte någonsin slå hunden. Man får inte bli förbannad på riktigt, utan bara markera sitt starka ogillande, men i alla lägen vara behärskad. En stark ledare är helt oberörd och gör som James Bond, lyfter möjligen på ett ögonbryn, när det börjar hetta till. Godis för att distrahera Vi har företrädesvis kört med moderna, mjuka metoder. Kastat en godisbit på marken, för att distrahera honom. - "Men då lär han sig ju att om man busar får man godis", säger återigen någon förståsigpåare. Nej, nej. Så är det inte. Om två händelser inträffar inom inom en halv sekund förknippar hunden händelserna med varandra, men en godisbit som kastas iväg fungerar bara som ett brytkommando. En ny spännande händelse som gör att den tidigare händelsen redan är glömd. Kasta en pinne en bit i från hunden, bryt beteendet snarast möjligt. Husse prövade också att hålla hunden i famnen upp och ned och sedan vända honom till rätta och till och med jojkat med en låtsasjojk på bruten finska "Lapin pojka jojka, hyvää pojka jojka" (han är ju lapphund och bör känna sig hemma, ha ha!) Gå fint Lihkku har ända sedan valpstadiet i stort sett "gått fint", dvs kontrollerat vid förarens vänstra sida. Vi tycker att detta räcker för en sällskapshund. Att "gå fot" som en polishund anser vi inte alls är lika nödvändigt. Kan han få lära sig när han blivit lite äldre. Viktigare i en storstad är - tycker vi - gå FÖRE resp. gå BAKOM (vid smala passager såsom vägarbete på trottoaren och vid hushörn!!! Det kan lura en farlig best runt hörnet som biter ihjäl din hund!), gå FÖRBI (andra hundar och flanörer, och inte dra i kopplet), gå höger, gå vänster (för smala möten i storstaden), . Vi kör ofta med handsignaler som vi sett DSG, dvs "De Stora Grabbarna" göra i Skottland när de tävlar med sina vallhundar. Lihkku är ju en renvallare. Han förefaller förstå handtecken mycket bra. Men de som sysslar med lydnadstävlingar anser att man INTE skall lära hunden teckenspråk, därför att detta försvårar för hunden att lära sig röstkommandon. Det som hunden lär sig först sitter bäst, och skall man tävla i lydnad så är det standardkommandon med rösten som gäller. Själva föredrar vi att använda teckenspråk och kroppsspråk som ju ligger närmare hundens egen kommunikation. Vi har fått honom att på det hela taget sluta jaga hare, han jagar inte längre motionärer, cyklister, bilar, svanar, änder, duvor, skator och kajor. Han har fått vara lös i parken en hel del som valp, men som junior fått gå "låtsaslös i 20 meter långlina", och det tänker vi nog fortsätta med så länge det behövs. Långlinan ger oss också alibi om farbror polisen skulle ha synpunker på lös hund. Vid 4,5 års ålder hade Lihkku linor av olika längder: 22 meter för promenader där det är glest med folk och trafik, 8 meter på strandpromenaden där inga kaniner finns, en liten stump på en halvmeter som ett slags markör att han ändå är kopplad fastän han inte är det. Får hunden inte gå lös, så lär den sig aldrig att komma på inkallningar och lyda. Koppeltvång? Ja, det är definitivt inte något som inte är särskilt bra när man skall träna vardagslydnad. Lugnande signaler Hundpsykologerna brukar rekommendera att man i vid möte mellan människa och hund drar nytta av s.k. lugnande signaler, exempelvis: Gå aldrig rakt på en hund, utan gå åt sidan och runt i en båge. Så gör hundarna själva. Stirra inte hunden i ögonen. Kisa med halvslutna slöa ögon har en viss "hypnotisk effekt". Vänd gärna bort huvudet, visa kinden, visa ryggtavlan (= fredliga avsikter). Slicka Dig om munnen och smaska (lugnande signal för aggressiva vuxenhundar). Gör en rörelse som stannar av. Håll armarna stilla utmed sidorna. Stå alldeles stilla. Gäspa. Sitt ned på huk och vänd gärna vänster kind till. Krafsa med fingrarna i marken (upplevs som att du nosar). Sänk huvudet. Vifta långsamt och lamt med vänster hand vid din sida (=vifta på svansen). Spela valp, blinka, spela med ögonen, sänk ögonlocken. Smacka med läpparna. Lyft "tassar" vädjande. Tala släääääpigt och lugnande. Tala med små bokstäver. Satsa på tystnad och kroppsspråk. Säg ingenting. Gäspa stort och nonchalant. Klia hunden på bringan. Undvik att i onödan klappa hunden på huvudet ovanfrån (upplevs som dominans). Håll munnen stängd. Visa inte tänderna i onödan. Om hunden dummar sig: Stanna och stå blick stilla. Om han nafsar, bits, hoppar upp på dig, håll honom från dig med kopplet . Stå stilla med honom tills han blir uttråkad. Man kan också trötta hunden genom att vandra fram och tillbaka monotont 25 meter åt ena hållet och 25 meter åt andra hållet, fram- och tillbaka. Allt monotont har hypnotisk effekt. Om hunden skäller, vänd ryggen till och nonchalera honom tills han tystnat. Det räcker inte alls med sunt förnuft! Tro inte att du klarar allt med sunt förnuft. Läs böcker skrivna av hundpsykologer och erfarna hundtränare. Det finns en samlad erfarenhet från hundens hela historia som människans bästa vän. Mattes egen metod är att vråla till honom LÄGG AV! (Klassisk militär metod?) fungerar faktiskt det också. Man kan inte fjäska för Lapphund, eller dalta med dem för mycket. De är tuffa och envisa hundar. Det är himmel eller helvete som gäller och inget mitt emellan. Enkla, klara, konsekventa regler. Hunden har bra hörsel! Erfarna hundmänniskor har lärt mig att försöka tala tyst och nästan viskande till en hund. De lyssnar bättre då. Jag har också fått lära mig att låta bli att vara "skvalradio" och inte gå och prata en massa strunt i onödan med hunden på promenader och vid träning. Tystnaden skall tala och de få absolut nödvändigaste kommandona, t ex HIT för inkallning, att säga kommandot en och endast en gång, och att inte missbruka det kommandot i tid och otid samt att undvika att koppla hunden omedelbart efter en inkallning. Husse har alltid som mål att kalla in hunden 0-3 gånger under ett rastpass helt oregelbundet. Det kan bli inkallning, koppling, och så kan han få bli lös igen. Hunden skall aldrig veta om det blir koppel och hemgång. Rusa inte genast hem med hunden när han gjort ifrån sig. Till sist inser han sveket och kommer att sega och dra ut på bajsandet för att få vara ute längre. Lapphundar är särskilt besvärliga på den här punkten, ty de vill vara ute dygnet runt i friska luften. Inomhus är inte deras grej. Hem vill man helst inte gå. Räcker det med sunt förnuft? Nej, vi tycker inte det. En del hundägare säger med stolthet: - Jag har aldrig läst en enda hundbok. Det räcker med sunt förnuft. Man får lust att säga åt dem "Det märks då verkligen!" Är det inte oerhört förmätet att helt negligera den moderna hundforskningen och även klassiska träningsmetoder som vilar på tusentals år av mänsklig erfarenhet, att inte skaffa sig bättre kunskap från erfarna legitimerade tränare och hundpsykologer? Men självfallet bör Du inte ta alla råd från hundexperter ad notam, utan på basis av allt inhämtat vetande själv pröva Dig fram och finna en kombination av metoder som fungerar för just Din hund. Varje hund är ju unik. * * *

Tillbaka till Lihkkus huvudsida