Vad gör man när stor best är på väg att käka upp lapphunden sin? Som lapphundsägare bör man nog förbereda sig mentalt på hur man bör agera om en aggressiv best attackerar ens älskade hund. Försäkringsbolagets slogan är ju "tänk efter före!" I de flesta hundböcker ges inte så många goda råd om skyddsåtgärder, och det är synd.

Farligt läge uppstår om en argsint jyckes halsband eller koppel går av, eller om ägaren tappar kopplet. Sådant har jag varit med om några gånger. För femte gången i ordningen blev vår Svenska Lapphund, Norduch Kristallens Lihkku strax före julen [2004] attackerad av en vilt främmande hund - en blandning mellan Rottweiler och Schäfer m.m.

Helt oskyldigt stod matte (Carin Grahn) och Lihkku stilla och väntade på mig. Jag var inne i en affär här i Stockholm. En aningen "påtänd" figur, tillhörande gruppen "samhällets olycksbarn" kom vinglande med sin stora best i långt flexikoppel, och han tryckte inte på stoppknappen. Hans hanhund "tycker inte om andra hanhundar!" gick snacket..

Matte intrasslad i den rasande bestens flexikoppel

Vid hundattack eller hundslagsmål - var alltid dödstyst!

Matte blev totalchockad och gallskrek. Hon trodde ju att vår fina champ skulle bli ihjälbiten eller så illa skadad att han aldrig mer skulle gå att ställa ut. Därav illvrålet. Men som de flesta hundkunniga vet finns risk för att gälla skrik kan utlösa den s.k. dödssstöten - den som ett jagande hunddjur sätter in när det lilla bytesdjuret skriker i dödsskräck. Ingrip därför iskallt under total tystnad! Så har jag fått lära mig.

Yxmördare på gång att döda matte?

Hur stoppar man hundslagsmål?

- Drag i baktassarna, säger någon.
Hm... fungerar nog bara om två mycket vana hundförare ingriper samtidigt och drar i varsin jycke.

- Drag i svansen!
Förmodligen farligt. Man kan själv bli illa biten. Varning för bett i handlovens pulsåder. Hund av Rottis-typ har inte heller någon dragvänlig svans. Kanske fungerar det med yvig svans?

- Sparka den attackerande hunden hårt i sidan!
Sparka aldrig en hund, har jag fått lära mig. Han kan hugga i benet. Finns en viktig pulsåder vid ankeln.

- Kräng av Dig ytterjackan och släng den över kombattanterna. Det blir mörkt och den anfallande hunden kommer av sig.
Bra förslag, men i mitt läge fanns ingen tid till "strip tease".

- Kasta en hink vatten över hundarna. Bra förslag. Men jag hade ingen hink.

- Avfyra ett skott från en knallpulverpistol bakom örat på besten.
Inget dumt förslag, men den egna hunden som i vårt fall är skottfast, kan efter en sådan här händelse bli rädd för både smällare och gevärsskott. Skall man gå beväpnad med knallpulverpistol?

- Vråla som en galning i den attackerande hundens öra.
Hm... kanske skall prova detta nästa gång. Men jag har ju lärt mig att vara iskallt tyst. Är det fel, eller rätt?

- Skramla med en kastkedja bakom örat på besten.
Kastkedjan hade jag hemma. Jag var inte på hundpromenad, utan helt civil. Vi var ju bara ute och julhandlade. Matte var hundföraren och inte jag.

- Tuta med ett överfallslarm alldeles bakom den attackerande hunden. Diskutabelt med tanke på den egna fina hunden.

Men för all del, man kan göra saker som att kasta en hel frukostbricka i backen så att det blir världens skrammel, eller vad man nu har till hands. Allt som kan distrahera den attackerande hunden är förmodligen rätt. Varför inte en sådan där apparat man sticker i baken på grisarna när man föser upp dem till slaktbilen, tänkte jag ilsket när vi kommit hem? Eller kommer smärtan att göra att den attackerande hunden hugger ännu vildare?

Hundpiska fanns på 1930-talet. Säljs inte längre. Att alltid gå med en promenadkäpp att spöa den andra hunden med? Jag börjar komma upp i den aktningsvärda åldern att promenadkäpp klär mig.

Det är nog tveksamt om Direct Stop fungerar när en attackerande hund redan bitit sig fast. Och ligger man och sprattlar på marken som matte gjorde, så har man nog inte så värst mycket att sätta emot ens om man är förståsigpåare.

Nå, Hur gjorde jag själv?

Jag förväntade mig i det läget en attack från besten, men den uteblev. Istället tittade han på mig med lugna kloka ögon. Jag var ju den ende på platsen som inte skrek och gapade och höll lugnt i hans koppel utan att rycka och slita.

Den där hunden uppfattade mig antagligen som en trygg hundförare. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till de vana hundförare som redan i tonåren lärde mig att aldrig skrika i sådana här situationer.

Jag tillkallade polis, eftersom ägaren varken ville eller kunde legitimera sig eller uppge någon bostadsadress. Så for vi till veterinären för att dokumentera skadorna. Fysiskt klarade sig Lihkku skapligt och såret vid örat håller på att läka. Psykiskt befarar jag dock att den här händelsen fördärvat lite av hans fina framåtdriv i utställningsringen samt hans förmåga att obekymrat passera andra hundekipage i trånga gångar på större internationella utställningar, vänta obekymrat i en stor grupp när vi tävlar om BIG etc. Numera tvärstannar han och vill först kolla mötande hanhundar och se vad de går för.

Kunde jag ha agerat annorlunda? Jag lyckades i alla fall. Eller hade jag bara tur?

Varför blir våra lappisar så ofta attackerade?

Men vad har läsekretsen för goda råd att ge för sådana här situationer? Både jag och matte behöver nog lära oss mera om skyddsåtgärder, ty när möter vi nästa attack?

Bill Leksén
Lihkkus lätt skärrade husse